Opinion

Ledare: Omfattningen av Trumps seger chockar

Wikimedia Commons
En reklamtavla som uppmanar att rösta på Trump i Hanover i Pennsylvania. Rostbältet levererade för Trump i tisdagens presidentval.

Omfattningen av Donald Trumps seger i presidentvalet i USA 2024 kom som en total chock. Valet förutspåddes att vara mycket knapp, så det var inte i sig den stora chocken att Trump vann, det kunde vilkendera kandidaten göra. Men att han ser ut att få en majoritet av rösterna är högst oväntat.

Topi Lappalainen

Arbetarbladet

 

 

Chockens efterdyningar lär vara som störst när det gäller kriget i Ukraina. EU har förvisso ledare som Ungerns premiärminister Viktor Orbán och Slovakiens premiärminister Robert Fico, vilka har visat rätt klena sympatier för Ukraina. Gemensamt för dessa ledare och USA:s tillträdande president Trump är att de är populister. Eftersom Fico har sin bakgrund i vänsterpopulismen, kan man inte helt enkelt definiera fenomenet som gynnar de stormaktspolitiska ambitionerna av Rysslands president Vladimir Putin i enkla termer av vänster-höger. I år har både Fico och Trump utsatts för mordförsök och överlevt dem, vilket har varit extra fördelaktigt ur ryskt perspektiv. Ledare som har visat förståelse för Putins politik har fått en hjältegloria som gör det lättare för dem att genomdriva sina auktoritära ambitioner.

Trump överlevde hela två mordförsök under kampanjens gång, vilket kan vara den tydligaste förklaringen till varför han lyckades lyfta sig till en position där han kunde få en majoritet av rösterna. Det här påminner om Brasiliens före detta president Jair Bolsonaro och hur han överlevde ett dramatiskt mordförsök i samband med presidentvalet i Brasilien 2018. På samma sätt som Trump har Bolsonaro gått väldigt hårt åt olika minoriteter men lyckades få en majoritet av rösterna i det valet efter att ha utsatts för ett mordförsök. Det är väldigt mycket svårare att föra en diskurs om en auktoritär ledares fascistoida tendenser om motståndarsidan griper till våld, även om det skulle handla om en enskild gärningsman.

Kamala Harris som nominerades som presidentkandidat för Demokratiska partiet kunde inte rå för det att Trumps kampanj fördes under gynnsamma stjärnor. Men hon förlorade en valkampanj där oerhört mycket stod på spel, såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Valet kan visa sig ha varit ett ödesval för Ukraina och USA:s roll är dessutom central när det gäller miljö- och klimatpolitikens område. USA kommer troligen att återgå till en väg av total okänslighet för miljön från regeringens sida efter fyra år av ökad medvetenhet.

Harris förde ingen dålig kampanj med tanke på hur sent hon hoppade in från att ha varit tilltänkt som vicepresidentkandidat. Om det var otroligt gynnsamt för Trump hur han överlevde två mordförsök, var även det något som hjälpte honom att Joe Biden gav upp sin kandidatur såpass sent att Harris inte fick särskilt mycket tid för sin kampanj. Eftersom många amerikaner var trötta på att se en returmatch mellan de två äldre herrarna som hade mött varandra i presidentvalet 2020, verkade det först som att Harris som ett yngre alternativ skulle kunna ta hem spelet.

Det som många inte förstår när det gäller amerikansk politik är att hur stor vikt det spelar att man är sittande ämbetsinnehavare. I USA:s närhistoria klarade Bill Clinton, George W. Bush och Barack Obama alla av att vinna en andra mandatperiod i Vita huset och ingen vet vad som skulle ha hänt om de hade blivit utbytta mot en vicepresident mitt i allt. Joe Biden åstadkom rätt mycket under en period i Vita huset men det gick inte att övertyga väljarna att det var hans vicepresident som hade åstadkommit vad han hade åstadkommit. Det är sällan som före detta eller sittande vicepresidenter vinner presidentval i USA. Förvisso gjorde Biden själv det, även om han inte var sittande vicepresident när han vann presidentvalet i USA 2020.

George H.W. Bush och Joe Biden har i USA:s närhistoria lyckats med att vinna ett presidentval efter att ha varit vicepresident. I båda fallen har det handlat om en vicepresident som har varit väldigt erfaren redan innan perioden som nummer två. Det är nämligen så att en vicepresident mycket sällan lyckas utmärka sig eller framstå som en betydande utövare av makt. Dick Cheney är ett undantag i och med att det är allmänt erkänt att han lyckades utöva makt, men det var för det mesta tack vare att han utövade makt i samverkan med en mycket tung minister, Donald Rumsfeld som var försvarsminister mellan 2001 och 2006.

Under Bidens tid i Vita huset har det förekommit ingen spekulation om att det är Kamala Harris som styr i kulisserna, tvärtom har det klagats att hon är rätt osynlig. Det var melodin ända tills den dag hon fick axla ansvaret som Demokratiska partiets presidentkandidat. Det var orättvist mot Harris, eftersom det är rätt sällsynt att vicepresidenten får tillfälle att överglänsa sin president. De tillfällen där hon fick lysa var när omröstningar i senaten slutade jämnt och hon fick fälla den avgörande rösten. Hon har än så länge fått göra det hela 33 gånger i nästan fyra år, medan Joe Biden fick inte tillfälle till det en enda gång under hans åtta år som vicepresident.

Det lär vara självklart att man inte vinner ett presidentval bara för att man har fällt 33 avgörande röster i senaten i egenskap av överhusets ordförande. Ska man ha en person som har varit vicepresident som presidentkandidat i USA, är det av vikt att den personen har en omfattande resumé från helt andra poster. Tiden som vicepresident ger inte särskilt mycket mervärde. Harris har åstadkommit ett och annat i politiken, men mest på delstatsnivå i Kalifornien. I USA:s senat tjänstgjorde hon i fyra år före valet till vicepresident, vilket är en relativt kort tid.

När Joe Biden vann presidentvalet 2020, representerade han en väldigt liten delstat, Delaware, som inte kan påstås ha spelat någon större roll för valets utgång. Men han var född i en helt avgörande delstat, Pennsylvania, och han lyckades med att projicera ett narrativ om att ha kommit från arbetarklassbakgrund med rötter i en något förfallen industriort i rostbältet. Demokraternas kandidat 2016, Hillary Clinton, hade växt upp i en relativt välbeställd familj i Chicago. Hennes far var en framgångsrik affärsman som stödde Barry Goldwater i presidentvalet 1964 och också Hillary fick sin första erfarenhet av politiken när hon deltog i Goldwaters kampanj som tonåring. På samma sätt har inte heller Kamala Harris arbetarklassbakgrund utan båda hennes föräldrar var framstående forskare i universitetsvärlden.

Trump har vunnit båda gångerna när han har mött en kvinna som har haft något annat än arbetarklassbakgrund, säkert åtminstone till del tack vare besvikna arbetarväljare. Sexism kan inte uteslutas här. När en äldre herre som Joe Biden var Demokraternas fanbärare, vann han men försöket att få den första kvinnan i Vita huset misslyckades både 2016 och 2024. Att Trump får röster av sexistiska väljare av olika etniciteter och med olika slags klassbakgrund är rätt uppenbart. Han har betett sig så sexistiskt under hela sin karriär att han inte alls skulle ha blivit vald om inte det amerikanska samhället fortfarande hade problem med sexism. Långt ifrån alla av hans väljare är män och det tycks fortfarande finnas även kvinnor i USA som upplever det i sig som en problematisk tanke att en kvinna blir president.

Om det känns klart att Hillary Clinton och Kamala Harris inte var de mest folkliga tänkbara kandidaterna, hur kommer det sig att Trump som har ärvt sina pengar framstår som folklig? Det finns ingenting graciöst, förnämt eller stiligt i hans beteende och detta är delvis en medveten strategi för honom att vilseleda uppmärksamheten bort från hans överklassuppväxt. Med sin stil signalerar han att han inte egentligen hör hemma i de bildade klasserna, trots att han på något sätt lyckades skaffa betyg från ett Ivy League-universitet som ung. Det har förekommit anklagelser att han har mutat någon annan att hjälpa till med studierna. Dessa mindre skandaler från hans förflutna har inte skadat honom utan han har befäst sin stjärnstatus på den amerikanska scenen som en populist som strider mot den bildade eliten. Att rika personer som beter sig dåligt lyckas vinna stöd från breda folklager har hänt förr. Ett något liknande fenomen som Trump var Italiens före detta premiärminister Silvio Berlusconi som var bra på att göra comeback varje gång han förlorade sin maktposition.

En viktig förklarande faktor för Trumps seger är att han lyckades föra diskussionen om den amerikanska ekonomin på sina egna villkor. Det är ingalunda så att ekonomin är så katastrofalt dålig som Trump säger men de indikatorer som pekade nedåt lyckades han nyttja maximalt mycket. Dessutom kvarstår narrativet om den gröna omställningen som ett hot mot arbetarklassen. Joe Biden gjorde sitt bästa för att få den gröna omställningen att tjäna till genomsnittsamerikanens intressen, men i det perspektivet är det rätt tidigt när väljarna får fälla sitt omdöme efter bara fyra år. Fråga bara Sanna Marin om den saken. Ekonomin var i tillräckligt bra skick för att en sittande president skulle ha kunnat bli omvald. Men att tro att en vicepresident har samma fördel av vad man har åstadkommit som en sittande president har, så går det inte riktigt till i USA. Byter man bort en sittande president byter man bort en av de största och mest avgörande fördelarna man kan ha inför ett amerikanskt presidentval, innehav av ämbete som på engelska heter incumbency. Den fördelen har säkert spelat en roll även i presidentval i Finland t.ex. när Tarja Halonen och Sauli Niinistö lyckades båda bli omvalda.

En del kommer säkert att säga att nu skulle tiden ha varit mogen för en vit kvinna, men det var för mycket för Kamala Harris att övervinna de fördomar som en svart kvinna möter när en del betraktar henne rasistiskt, en del sexistiskt. Jag tror inte på förklaringen att hon förlorade valet på grund av kombinationen av att uppfattas som en svart kvinna, trots att hon på mors sida är av asiatisk härkomst. Hade Michelle Obama satsat på en politikerkarriär för egen del är det fullt möligt att det hade gått vägen redan nu. Men hon har hela tiden varit klar på att hon inte ser sig i den rollen som hennes man hade. Ändå är tanken rätt nära att den lyskraftigaste och mest karismatiska personligheten i Demokratiska partiet är just en svart kvinna, men inte Kamala Harris.

En faktor som kan förklara varför Trump lyckades vinna en majoritet är att han stöddes av Robert F. Kennedy Jr. som fick relativt höga siffror i vissa opinionsmätningar som obunden kandidat innan han hoppade av till förmån för Trump. Hade Kennedy stannat kvar skulle presidentvalets dynamik ha varit en annan. Miljardären Elon Musk har varit väldigt viktig för Trump vars resumé som ytterst framgångsrik affärsman är delvis hittepå. När en affärsman med ett sådant rykte öppet stöder Trump, återupplivar det de gamla myterna om Trump som ett affärsgeni. Dessutom måste Musks pengar ha hjälpt med den perfekt tajmade välsmorda slutspurten, helt oavsett vad väljarna tycke om att se Musk som en del av Trumps kampanjshow.

Valet av vicepresidentkandidat var också en viktig faktor i det hela, fast knappast avgörande för valets utgång. Att vinna Ohio var relativt viktigt för Trump och det gjorde han med hjälp av senator J.D. Vance. Han skulle troligen ha vunnit där också med en annan parhäst, men Vance är viktig också därför att han uppfattas som någon som kan föra trumpismen vidare efter Trump när hans familjemedlemmar knappast besitter den kapaciteten. Mike Pence var inte en sådan vicepresident som var tilltänkt att kunna bygga den högerpopulistiska rörelsen och föra arvet från Trump vidare, men det är i alla fall utgångspunkten för valet av Vance att han är Trumps kronprins.

Kamala Harris valde en mycket sympatisk guvernör från Minnesota, Tim Walz, som sin parhäst. Minnesota är inte en av de delstater där valet avgjordes och det var önsketänkande att med Walz hjälp Harris skulle ha vunnit ens i grannstaten Wisconsin. Biden kunde i valet 2020 spela det kortet att han är född i Pennsylvania men det är inte Harris som hade möjligheten att välja en parhäst därifrån men gjorde det inte. Det fanns många goda skäl att välja Walz men i första hand valde Harris en sådan parhäst som är till stor nytta sedan efter en valseger när det gäller att förena partiet och göra politik som gör en skillnad i genomsnittsamerikanens vardag. Tyvärr uteblev valsegern.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE