Stämningen är uppslupen bland gästerna inne på en restaurang i Bosnien och Hercegovinas huvudstad Sarajevo. 44-åriga Anita Bajrami konstaterar dock att många av dem troligen känner oro inombords.

– Jag har lovat mig själv att aldrig uppleva 1992 igen. Vid minsta tecken på krig eller trubbel så lämnar jag landet, säger hon.

Den 6 april 1992 utbröt kriget i Bosnien och Hercegovina. Det rasade i närmare tre och ett halvt år och kostade över 100 000 människoliv. Idag, 30 år senare, är såren efter kriget långt ifrån läkta. Samtidigt påminner dagens politiska situation i landet om den som ledde till krigsutbrottet. Landet är splittrat och många fruktar ett nytt krig.

– Jag har två barn som är 20 och 24 år gamla. Jag har sagt till dem att ”Bosnien är ett vackert land, men det finns inga möjligheter till ett bättre liv här inom en snar framtid”. Nu har båda bestämt sig för att flytta utomlands, säger Anita.

Belägring

1992 var Bosnien och Hercegovina en delrepublik i dåvarande Jugoslavien. Kring 44 procent av bosnierna var bosniaker (muslimer), cirka 31 procent serber och runt 18 procent kroater. Anita visste att Jugoslavien höll på att falla samman och att självständighetskrig hade utbrutit delrepublikerna Slovenien och Kroatien året innan.

– Men majoriteten av bosnierna trodde aldrig att det skulle bli krig här, säger hon.

Anita hörde aldrig någon prata om etnicitet under sin barndom. Hon hade en muslimsk mamma och kroatisk pappa. Den 29 februari 1992 hölls folkomröstning om självständighet i Bosnien och Hercegovina. De flesta serberna bojkottade valet. Majoriteten av bosniaker och kroater röstade för självständighet. Bosnienserbiska ledare svarade med att utropa en egen stat, Republika Srpska. När Bosnien och Hercegovina utropade sin självständighet, den 5 april 1992, utbröt strider mellan serber och icke-serber. Bosnienserbiska trupper inledde en 44 månader lång belägring av Sarajevo.

– Till en början märkte jag inte av belägringen, men den andra maj såg jag ett inslag på Tv med brinnande spårvagnar som hade träffats av granater i Sarajevo. Jag tänkte ”vad händer och var är armén?”, säger Anita.

Caféliv och avslappnad atmosfär i Sarajevo. Många bosnier är dock rädda att ett nytt krig kan bryta ut. (Foto: Bengt Sigvardsson)

Blodfärgad snö

Den jugoslaviska armén hade officiellt lämnat Bosnien i slutet av april.

– I juni brakade helvetet loss i vår stadsdel. Strider bröt ut, säger Anita.

Sarajevo omringas av berg. Från höjderna besköts staden utskiljningslöst med tanks, artilleri och krypskyttar. Många civila miste sina liv. Tårarna rinner längs Anitas kinder när hon berättar om sin 15-åriga kompis Renata och hennes mamma. De dödades utanför huset i en granatattack vintern 1992-1993.

– Jag glömmer aldrig synen av hur min kompis, klädd i sin lila jacka, låg död i snön som var röd av blod, snyftar hon.

Runtom i landet fördrevs, ”försvann” och massakrerades människor på grund av sin etnicitet. Krigsbrotten var talrika. Först den 14 december 1995 ingick de stridande parterna ett fredsavtal, Daytonavtalet. Redan 1993 hade FN upprättat den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien, ICTY, i Haag. Den verkade fram tills 2017 och 161 personer åtalades varav 91 dömdes för olika krigsbrott. Flera domar fastslog att massmorden på cirka 8 000 bosniaker, framför allt på män och tonårspojkar, i Srebrenica i juli 1995 var folkmord. Rättegångarna har fortsatt i nationella domstolar efter att ICTY:s mandat gick ut. Lejla Gačanica, som är oberoende juridisk expert och forskare i Sarajevo, menar att utredningarna mot krigsförbrytare borde användas som grund för försoning. Så har fallet inte varit. I stället har domsluten ofta ifrågasatts av etnopolitiska ledare.

– Ingen etnisk grupp har blivit utpekad som ansvarig i domstolarna. Det är individer som har dömts som skyldiga, men politiker har utmålat det som kollektiva domar. Varje gång någon har förklarats skyldig till krigsbrott så har politiker gjort honom eller henne till en hjälte som offrar sig för sin etniska grupp, säger Lejla.

Lejla Gačanica är oberoende juridisk expert och forskare i Sarajevo. (Foto: Privat)

Förnekande av folkmord

Daytonavtalet etablerade två entiteter; Republika Srpska, där de flesta invånarna är serber, och Federationen Bosnien och Hercegovina där majoriteten av befolkningen är bosniaker och kroater. Entiteterna sammanlänkas genom en svag centralregering med tre presidenter, en från varje etnisk grupp, samt ett parlament och kabinett. Vidare finns en Hög Representant, utsedd av det internationella samfundet, som har vetorätt i inhemska politiska beslut. Det nuvarande spända läget började i juli, 2021 då den avgående Representanten, Valentin Inzko, förbjöd förnekande av folkmord. Milorad Dodik, den bosnienserbiske ledamoten i presidentrådet, svarade att bojkotta nationella institutioner.

– Han påstod att lagen enbart riktades mot serber och var en fara för Republika Srpska, säger Lejla.

Sedan dess har Dodik gjort flera uttalanden om att Republika Srpska ska bryta sig loss från landet och upprätta en egen armé. Han, och flera andra bosnienserbiska ledare, förnekar även att folkmord begicks i Srebrenica och dömda krigsförbrytare har hyllats på gator och torg. Röster har även höjts för bildandet av en kroatisk entitet.

Farligt spel

Lejla menar att politikerna spelar ett farligt spel för att uppnå politiska mål. Att utmåla sig som beskyddare för en ”hotad” etnisk grupp i en potentiell krigssituation är bra röstbete inför det stundande valet i oktober. På det internationella planet sökte Bosnien och Hercegovina EU-medlemskap 2016, men har inte fått kandidatstatus. Steg har också tagits för att ansluta sig till Nato, men även här är landet splittrat. Dodik är uttalat pro-rysk. Hans utbrytningspolitik har lett till sanktioner från USA:s sida, medan han får stöd av Ryssland och Kina som därmed kan öka sitt inflytande i regionen. Hittills har dock inte Dodik, eller någon annan bosnisk ledare, uttalat sig för eller mot Rysslands krig i Ukraina. Nyligen beslutade EU att utöka sin fredsbevarande styrka i Bosnien, EUFOR, från 600 till 1100 soldater för att visa EU:s åtagande för ”Bosnien och Hercegovinas territoriella integritet och suveränitet”. Något som Lejla menar aldrig har existerat.

– Daytonavtalet skapade en fred som är baserad på etnopolitik och etnisk splittring, säger hon.

Ostraffade krigsförbrytare

Många sår efter kriget är fortfarande vidöppna. Enligt plattformen Balkan Transnational Justice fanns det, i september 2020, cirka 550 olika olösta krigsbrottsfall med 4 500 kända gärningsmän och lika många okända. Organisationen TRIAL International bekämpar straffrihet för internationella brott och har ett kontor i Sarajevo. Där träffar jag dess kommunikationschef Amina Hujdur.

– För att snabba på processen med att åtala krigsförbrytare antogs en reviderad nationell strategi 2020, säger hon.

Den innebär en fördelning av fallen mellan statliga rättsinstitutioner och domstolar på lägre nivå. I cirka 40 procent av de pågående krigsförbrytarfallen befinner sig de misstänkta utomlands, ofta i grannländerna. Många har dubbla medborgarskap. Regionalt finns bilaterala samarbetsprotokoll mellan bosniska Åklagarmyndigheten och dess motsvarigheter i grannländerna.

– Även om protokollen innebär att de kan åtalas i landet de bor i så tillämpas det sällan, säger Amina.

Amina Hujdur är kommunikationschef på organisationen TRIAL International i Bosnien och Hercegovina. (Foto: Bengt Sigvardsson)

Försvunna

Det är särskilt komplicerat om de misstänkta är högt uppsatta tjänstemän. I många fall saknas dessutom bevis. 32 000 personer ”försvann” under kriget, men kvarlevorna av 7000 – 8000 av dem har aldrig hittats. Enligt Ferida Nisic, grundare till Föreningen för Försvunna Personer i Sarajevoförorten Hadzici, innebär det att de skyldiga inte kan ställas till svars för sina gärningar.

– Så länge inga kroppar har hittats så anses inga brott ha begåtts, säger hon när vi träffas på hennes kontor.

Föreningen samlar information, pratar med vittnen och letar efter bevis för att hitta kvarlevorna efter 74 personer från Hadzici som fortfarande är försvunna. De antas finnas i Republika Srpska. Eftersom Hadzici ligger i Federationen Bosnien och Hercegovina är det komplicerat att få tillstånd att göra fältundersökningar i Republika Srpska. Sedan början av 00-talet finns ett statligt institut med mandat att leta efter försvunna personer, men Ferida säger att dess arbete har gått allt trögare på senare år. Hon får delvis medhåll av Samira Krehic som är ställföreträdande chef för Internationella Kommissionen för Försvunna Personer, ICMP, på västra Balkan.

– Men självklart blir det svårare att hitta fyndplatser när 75 procent av de försvunna har hittats. Dessutom, när det har gått 27 år sedan kriget tog slut så har många vittnen dött, säger hon när vi träffas på ICMP i Sarajevo.

Samira Krehic är ställföreträdande chef för ICMP på västra Balkan. (Foto: Bengt Sigvardsson)

Färre vittnen

Totalt försvann över 40 000 människor under krigen i forna Jugoslavien mellan 1991 och 1999. 1996 grundades ICMP för att arbeta med identifieringen av de försvunna. Då användes traditionella forensiska metoder. Kvarlevor identifierades visuellt genom kläder och personliga föremål. Processen gick långsamt och bårhusen fylldes med skelettdelar.

– ICMP beslutade då att börja använda massidentifiering via DNA, säger hon.

Tusentals anhöriga lämnade blodprov som jämfördes på labb med DNA från benrester. Det speedade upp identifieringsprocessen. Idag är det största problemet att hitta platserna där kvarlevorna finns, något som kompliceras av det rådande politiska läget.

– När man hyllar krigsförbrytare så betyder det att man stödjer krigsbrott. Då kommer givetvis färre vittnen till krigsbrott att ge sig tillkänna, avslutar Samira.