Som ung marinsoldat på en landstigningsbåt sårades min far utanför Odessa. Han räddades och fördes hem i ett lasarettåg. Jag minns hans redogörelse om ångesten att drunkna i Svarta havet. Då bad han till gud, erfor jag, men i övrigt teg han.

Kriget var aldrig något samtalsämne i familjen.

Själv tillhör jag den första generationen tyskar utan egna intryck av krigets fasor.

Med mitt hemlands historia och tack vare farfars minnen bar jag aldrig något gevär utan blev vapenvägrare.

”Freden är inte allt, men allt är ingenting utan fred”, sade Willy Brandt i ett tal i november 1976. Hans fredsvilja som i hög grad bidrog till den europeiska avspänningsprocessen var alltid en hörnpelare i mitt eget tänkande.

Gemensam säkerhet

Under 70- och 80-talet studerade och beundrade jag Alva Myrdals och Maj-Britt Theorins ansträngningar för nedrustningen.

Mottot om att ”smida svärd till plogbillar” låg mig alltid nära vid hjärtat. Den optionen påskyndades i mitt tycke när Berlinmuren rasade och Sovjetimperiet slutligen imploderade.

Helsingforsavtalets principer om staternas jämlikhet, respekt för deras territoriella integritet samt regelverket om fredlig konfliktlösning kunde få en varaktig och bred förankring, ansåg jag.

Främst när det gällde att ordna förhållandet med stormakten Ryssland stödde jag den bred förankrade insikten om att Europas fred och säkerhet måste organiseras i nära samförstånd med ledarna i Moskva.

Till detta bidrog i synnerhet kännedomen om Tredje rikets ansvar för miljontals sovjetiska dödsoffer under loppet av andra världskriget. Tanken om ”gemensam säkerhet” var och är egentligen än idag alternativlöst.

Detta utrikespolitiska mönster var sedan traditionsbildande från Willy Brandts tid i Västtyskland till den återförendade förbundsrepubliken med CDU-kanslerer som Helmut Kohl och Angela Merkel.

Fredsdividenden

När nya självständiga östeuropeiska stater bildades under 90-talet och ansökte om både EU- och Natomedlemskap, var Tyskland plötsligt omringat av vänligt sinnade stater.

Warszawapakts-konfrontationen var slut.

I den fasen nedrustades och omstrukturerades även den tyska försvarsmakten. Många stater i väst inhöstade tacksamt den nya fredsdividenden i form av minskade anslag för kanoner, stridsvagnar och soldater. Tyskland avskaffade värnplikten.

Till en fredsfrämjande vision hörde dessutom en frihandelszon från Vladivostok till Lissabon.

Förtroendet för en motsvarande utveckling fick ytterligare näring av ett tal som den ryske presidenten Vladimir Putin höll i den tyska förbundsdagen i september 2001.

”Ryssland är ett vänligt europeiskt land”, fastslog han. Presidenten hänvisade samtidigt på en rad krigiska katastrofer som Sovjetunionen var utsatt för.

Putins dåvarande slutsats var att en stabil fredssituation på den europeiska kontinenten är huvudmålsättningen i hans politiska agenda.

Till anförandet hörde vidare vackra ord om att Stalins totalitära ideologi avlöstes av idéen om frihet och demokrati.

Den ryska björnen lät tämjad och nöjd med tillvaron i sitt lugna bo.

Helomvändning

Men skenet bedrog. I skuggan av västvärldens fredsdividend och ett ökande handelsutbytte främst genom gas- och oljeleveranser formades Ryssland till ett auktoritärt styrt och antidemokratiskt land.

Exportinkomsterna återinvesterades inte för sociala ändamål utan för att modernisera och upprusta den ryska militärmakten.

Vladimir Putin var självklart aldrig någon ”klockren demokrat” som den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder, sedermera Gazprom-lobbyist, någon gång hävdade.

Tvärtom, sedan hans tal i Berlin för drygt tjugo år sedan har han förpuppat sig till en gammaldags diktatorisk härskare som missbrukar militärmakten för strategin att skapa ett system av Moskvastryrda lydstater.

Det oprovocerade anfallet mot Ukraina den 24 februari är ytterligare ett bevis för att Putins gamla löfte om ”stabil fred” endast var ett spel för galleriet.

Jag erkänner att jag innan dess var skeptisk med blick på Ukrainas krav om Nato-medlemskap samt önskemålet om tyska vapenleveranser. Min tanke var att inte väcka den sovande björnen. Men när den går till attack, hjälper endast självförsvar.

I söndags kom sedan helomvändningen i den traditionella tyska utrikespolitiken.

Under ett extrainkallat möte i förbundsdagen höll förbundskansler Olaf Scholz en halvtimmes lång regeringsförklaring.

Han talade utan patos och med faktabaserat klarspråk. Enligt honom är den Ryska federationen ansvarig för ett ”kallblodigt anfallskrig” mot Ukraina.

Vladimir Putin anklagar han för att ha krossat en europeisk säkerhetsordning som för nästan 50 år sedan stadgades i Helsingforsavtalet.

Olaf Scholz anser dessutom att Rysslands våldsamma framfart underminerar den politik som har präglat SPD under flera decennier.

Den gröna tyska utrikesministern Annalena Baerbock kompletterar i sitt tal med att Tyskland framöver kommer att lämna sin traditionella säkerhets- och utrikespolitiska återhållsamhet bakom sig.

Miljardprogrammet

Som första konkreta konsekvenser presenterade Olaf Scholz ett massivt försvarspolitiskt åtgärdspaket. Innehållet är en extrabudget på 100 miljarder euro för investeringar i den tyska försvarsmakten. Det vanliga anslaget på 50 miljarder kommer framöver dessutom att höjas i enlighet med Nato-alliansens mål på två procent av BNP:n.

När den republikanske US-presidenten Donald Trump för några år sedan i skarpa ordalag uppmande Merkel-regeringen att leva upp till den målsättningen uppfattades det främst inom SPD och Bündnis 90/Die Grünen närmast som provocerande.

Nu är det Putin som tvingade fram ett paradigmskifte som går ut på en ny politik där säkerheten måste organiseras mot och inte längre med Ryssland.

Det är inte för intet att det tyska miljardprogrammet kännetecknas som ”investeringar för friheten”.

Till helomvändningen hör dessutom att Ukraina kommer att få en större leverans på tyska pansarvärnsvapen samt 500 ”Stinger” mark-luft-missiler.

Ändå, att man i dagens läge tänker bevara eller skapa fred med mera vapen är något som skaver mot mina gamla principer. Men inför Ukrainakrigets brutala realitet är det svårt att bevara dem.