I tidningen Arbeiderbladet berömde den senare förbundskanslern domstolens civilisatoriska framsteg. Enligt honom kunde politiker förr i tiden alltjämt dölja och försvara sina gärningar bakom en ”anonym stat”. Detta arv från ”absolutismens tidevarv” upphörde, ansåg den senare tyske förbundskanslern.

Nürnbergs centrala budskap återgav Brandt med: ”Politikerne skal ikke lenger få lov til å gjemme sig bak statens suverenitet.” Bryter de mot den regeln och startar ett anfallskrig så ska de ”heretter vite at de gjør det med repet rundt halsen”, löd hans drastiska ordval.

Inga likhetstecken

Dödsstraffet är tack och lov avskaffat. Men visionen om att styra bort anfallskrig ledde tragiskt nog aldrig till överenskommelser om att skapa en global fredsstruktur.

Sedan den 24 februari är den gamla ondskan om kriget och hotet om väpnade erövringar även tillbaka i Europa.

Det ryska militära anfallet mot Ukraina återuppväckte brutala minnen om städer som läggs i ruiner, civila offer, stupade soldater och från sina hem fördrivna människor. Överst ansvarig för dessa nygamla grymheter är Ryska federationens president Vladimir Putin.

På aktuella demonstrationer mot det ryska övergreppet ser man inte sällan protestplakat med bilder på Hitler och Putin.

En motsvarande jämförelse har tveklöst ett emotionellt ursprung i en fas då Ukraina i redan över en månad utsätts för oprovocerat brutalt militärt våld.

Att den ryska regimen med Putin i spetsen ansvarar för krigsbrott mot civilbefolkningen i Mariupol och annorstädes råder det inget förnuftigt tvivel om.

Men ändå bör jämförelsen med nazistledaren Hitler inte missförstås.

”Att jämföra betyder inte att sätta likhetstecken”, skriver en av Tysklands mest renommerade historiker Heinrich August Winkler senast i veckotidningen Die Zeit.

I hans tanke ingår att Putin självfallet inte är en ny Hitler.

Båda figurer ansvarar för krig, men det finns ändå en hierarki i ondskan eftersom Vladimir Putin inte drivs av vansinnet att förinta ukrainarna.

Även den antisemitiska holocaustaspekten finns inte med i hans scenario.

Däremot anser historikern Winkler att den ryske presidenten passar väl in i mallen ”ultranationalist”. Och i det avseendet gör han sällskap med bl a Hitler, Mussolini och även den serbiska ledaren Milošević.

Nyimperialismen

Nazistledarnas ambition var att genom ett anfallskrig skapa ett slags germanskt storrike. Putins historiska vision har likheter eftersom han förnekar en oberoende stat Ukraina. Samtidigt drömmer han tydligen om Ryssland som en eurasisk stormakt med geopolitiska inflytelsezoner västerut.

I en uppmärksammad TV-intervju kännetecknade den tyske förbundskanslern Olaf Scholz dessa strävandena med ”imperialismens återkomst”.

I otvetydiga ord varnade han dessutom för en benägenhet att bläddra i gamla kartböcker med historiska gränsdragningar och sedan formulera krav och konsekvenser för samtiden. Krigsrisken skulle då förmörka samlevnaden i Europa, anser socialdemokraten Scholz.

Om man återgår till Willy Brandts idealbild från 1946, så borde Vladimir Putin ställas inför rätten på den (av Ryssland inte erkända) Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Den avgörande historiska skillnaden är dock att det med blick på Rysslands militära eskalationspotential närmast är uteslutet att landet förlorar kriget.

Och även om president Putin tveklöst är en del av problemet så tyder de inrikespolitiska maktförhållandena i hans rike ändå på att han dessvärre måste ingå i sökandet efter en fredslösning.

Att den ryske diktatorn sedan också har förmågan att vinna freden med en återgång till seriösa förtroendebaserade relationer främst på den europeiska kontinenten måste nog tas med en stor nypa salt.