På finskt håll och bland finlandssvenskarna kallades han ofta Friba.

– Fast hade jag varit sosseriksdagsman från Stockholm istället för Helsingfors så hade man säkert kallat mig Raffe, sade han skämtsamt en gång under sina aktiva politikerår på 1970-talet.

Folke Sundman som tillsammans med Henrik Helenius skrivit denna nekrolog för Arbetarbladet blev båda bekanta med Ralf Friberg i slutet av 1960-talet. Friberg valdes som finlandssvensk socialdemokrat till riksdagen från Helsingfors valkrets första gången år 1970. Samtidigt fungerade Sundman och Helenius efter varandra som ordförande för Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb, så här fanns från början en naturlig kontaktlänk.

Ralf Fribergs far var yrkesmilitär. Man kan bra säga att han rent konkret växte upp på en kaserngård. Det kom att prägla mycket av hans sätt att fungera och innebar ofta ett agerande med militärisk disciplin.

Framlidne Rolf Johansson, tidigare bland annat redaktör vid Arbetarbladet, blev Ralf Fribergs adept inom Utrikesministeriet. Kring sekelskiftet var Friberg Finlands ambassadör i Köpenhamn med Johansson som press- och kulturråd vid nämnda ambassad. Johansson kunde ofta vittna om den hårda för att inte säga preussiska disciplin Friberg upprätthöll i sin egenskap av chef för beskickningen.

– Men Friberg kunde också vara oerhört generös och han ville gärna hjälpa och ge stöd till sina vänner när det behövdes, konstaterade Johansson.

Under åren i Köpenhamn var både Friberg och Johansson angelägna om att bredda ambassadens kontaktytor till fackföreningsrörelsen. Från den tiden har bland annat redaktörerna vid Dansk Metalarbejderforbunds medlemstidning vittnat om många givande diskussioner med de två finländska diplomaterna. Och de var mycket imponerade över den flytande danska Friberg energiskt gått in för att lära sig.

Fribergs karriär i den rikspolitiska hetluften utgjorde en relativt kort tid av hans långa liv. Han gick med i SDP genom Helsingfors svenska arbetarförening år 1966. Han var vår representant i riksdagen åren 1970-1979 och ordförande för arbetarföreningen åren 1973-1980. Han beskriver själv de här åren på ett medryckande och ”fribergskt” sätt i sitt bidrag till Arbetarföreningens festskrift inför 100-årsjubileet 1998, med titeln In-ter-na-tio-na-lens avstavning sitter än.

Under yngre år var Friba med i SFP och Svensk Ungdom men han underströk att socialdemokraten i honom mognade redan många år före det formella partimedlemsskapet. I festskriften säger han att det största enskilda hindret för honom var Väinö Tanner, men valet av Rafael Paasio till partiordförande år 1963 banade vägen.

Friba var en frisk fläkt när han med hög profil tågade in i den finlandssvenska socialdemokratin. Utrikespolitiskt sympatiserade Friba öppet med Urho Kekkonen. Samhällspolitiskt var han svårplacerad i den politiska nyorientering som under slutet av 60-talet och under 70-talet pågick i SDP. Han var ingen vänstersocialdemokrat enligt den tidens traditionella definitioner, men hans samhällssyn var i många avseenden radikal, reformistisk och frihetlig.

Han damp ned bland arbetarföreningens socialdemokrater i den dammiga 22:an på Folkets Hus, och beskriver de här åren med värme och sin särpräglade stil i HSAF:s festskrift. Han var på många sätt ”annorlunda”, gav också upphov till en del inre spänningar, men anpassade sig ändå relativt väl. Det står rätt klart att hans enda verkliga auktoritet i den församlingen var den levande legenden K-A Fagerholm, som efter slutfört värv i rikspolitiken aktivt deltog i arbetarföreningens verksamhet. Och Fagerholm förblev nog Fribergs ledtsjärna livet ut. Det framgick med all tydlighet i Fribergs uppskattade föredrag på arbetarföreningens 120-års seminarium om Fagerholm år 2018.

Friba blev riksdagskandidat i Helsingfors 1970 efter en omröstning i arbetarföreningen, där han med siffrorna 21-14 vann över kandidaten från föregående val, Sigurd Norrmén. Men i själva valkampanjen rättades nog leden, och Friba fick de egnas breda stöd. I den dåtida jargongen talades det om att återta det ”fagerholmska mandatet” som gick förlorat 1966 då KAF inte längre ställde upp. Men Fribas första valkampanj hade en egen och ny profil. De traditionella svenskspråkiga väljarna var fortfarande i fokus, men därtill gjorde Friba aktivt valarbete på finska och i sina dåvarande hemknutar i stadsdelen Gårdsbacka.

Ralf Friberg med Kalevi Sorsa som var SDP:s partiordförande 1975-1987. (Foto: Arbetarrörelsens arkiv/Finna CC BY-NC-ND 4.0)

Som riksdagsledamot hade Friberg en egen och hög profil. Han var en mångsysslare som låg i mittenfåran mellan partiets olika dåtida grupperingar. Men det var nog utrikespolitiken och det interparlamentariska samarbetet som blev hans prioritet. Vilket inte sågs med helt blida ögon bland de egna, och var en bidragande orsak till att han blev andra suppleant i valet år 1979.

Under de påföljande årtiondena var det utrikesförvaltningen och medievärlden som gällde. På samma sätt som i partipolitiken skilde sig Friberg från mängden bland de grå excellenserna på Utrikesministeriet.

Efter pensioneringen flyttade Friba till Ekenäs. Det ledde till ett nytt engagemang i politiken, i det kommunala och inom FSD. Han blev för många år med sin rättframma retorik och vassa penna något av en institution på kongresserna och dess resolutionsutskott.

Det militära stod alltid Ralf Fribergs hjärta nära. Förståeligt med tanke på hans bakgrund.

– Men jag är minsann ingen militarist, sade han en gång i en livlig debatt med några av sextiotalets unga pacifister.

Det låg säkert något i den repliken därför att han i sin allra sista intervju vilken han gav till Arbetarbladet med kraft uttalade sig mot till och med bara en tillfällig utplacering av kärnvapen i Finland. Dessa fruktansvärda vapen som hotar allt liv på jorden måste med alla medel motarbetas, sade Friberg bestämt.

Det var för övrigt en intervju som gjordes under dramatiska omständigheter. Onsdagen den 11 mars blev Henrik Helenius uppringd av Marianne Laxén som ansvarar för de svenska sidorna i Pensionstagarnas centralförbunds medlemstidning.

– Ralf Friberg ligger döende i sitt hem i Ekenäs. Du måste absolut göra en intervju med honom redan idag både för oss och för Arbetarbladet. Sagt och gjort. Helenius ringde Friberg som bekräftade att slutet var nära. Ring på nytt vid sextontiden, sade han. Helenius ringde, skyndade hem till Friberg, gjorde intervjun, vilken han ville läsa ännu samma kväll. Helenius blev hemkörd av Ralfs hustru Britt-Marie, skrev rent texten, återvände till Friberg som noga gick igenom allting för att göra några korrigeringar.

Efter det ville Friberg ta en cognac med Helenius varefter samtalet gick in på forna tider: de spännande valvakorna under sjuttiotalet i Helsingfors svenska arbetarförenings lokal rum 22 i Folkets hus i Helsingfors, den finlandssvenska arbetarrörelsens veteraner, bland dem Jarl Nordman vars hemska upplevelser som frontsoldat under kriget vi som var unga på sextiotalet hade svårt att sätta oss in i. Nu förstår man honom bättre, sade Helenius. Friberg nickade instämmande.

Helenius återvände hem, gjorde ändringarna och sände intervjun sent på kvällen till Arbetarbladets chefredaktör Topi Lappalainen och till Marianne Laxén. Torsdagen den 12 mars på förmiddagen publicerades intervjun i Arbetarbladet. Följande dag, fredagen den 13 mars mitt på dagen ringde Britt-Marie Friberg till Helenius för att meddela att hennes make gått bort på förmiddagen samma dag. Den 17 april skulle han ha fyllt 90 år.

– Det var i sista stund du gjorde intervjun för igår på torsdagen var han redan i så dåligt skick att han inte mera kunde tala, sade hon.

Men månne inte Ralf Friberg med sitt sinne för journalistisk dramatik skulle ha gillat berättelsen om hur den sista intervjun gick till.

Folke Sundman och Henrik Helenius