– Det här projektet, Det tystade barnet, har egentligen vuxit under en ganska lång tid, säger Blad som har arbetat med det sedan han började skriva texterna för ett år sedan.

– Det tog ett halvår ungefär med alla sånger och monologer och att repetera och bygga fram strukturerna i föreställningen. Det var egentligen från en tanke om att människan i något skede i livet måste lära sig att mäta varann, hur mycket är du värd och hur mycket är jag värd. Vad kostar olika människor i samhället? Vad kostar en sjuk människa, vad kostar en arbetslös, vad kostar en hemlös eller en som är psykiskt sjuk? Livet mot att bli vuxen är att på något vis acceptera det faktum att vi är olika mycket värda. Då vill jag hitta ett sätt att förklara det på.

Grundtanken med Matteus Blads nya föreställning är att visa att vi lever i ett samhälle där vi är olika värda som människor.

– Även om vi talar om att alla ska ha samma värde, även om vi kan tycka att alla ska ha samma värde och arbeta för det, så är vi ändå olika mycket värda. Det tyckte jag att var på sin plats att bygga en föreställning kring och sånger kring och texter kring, just för att världen ser ut som den gör. Det är en reaktion på det här decenniet som det har blivit värre och hårdare retorik hela tiden kring olika människors värde, inte minst gentemot flyktingar och vilken belastning och vilka parasiter de är för vårt samhälle. Det var angeläget. Om vi nu ser på Sverige där jag är född och uppvuxen, har man under en lång tid bara accepterat en viss typ av retorik och förhållningssätt till omvärlden, framför allt borgerligheten men även till viss del socialdemokratin har börjat anamma ett sådant språkbruk.

Blad menar att man har gett de krafterna rätt som beskriver vissa människor som belastningar och sådana åsikter växer starkare när de bekräftas.

– Vi som ändå hoppas och tror på jämlikhet och solidaritet och omtanke borde inte anpassa oss efter det som sker, utan istället prata om det som vi tror på och de lösningarna och de förslagen och de idéerna att människan ska bli behandlad lika och ha lika värde och respekt för att man är en människa och finns till i den här världen, konstaterar Blad.

– Jag har märkt nu när jag har spelat den här föreställningen att människor i grund och botten håller med om frågor om människovärdet. Man håller med om att ekonomin styr våra liv. Eftersom människor håller med om det, tror jag att det är möjligt att göra någonting.

Blad understryker att han är en liten aktör men han hoppas att de som ser har funderat på föreställningen efteråt.

– Ibland har jag fått meddelanden flera dagar efter föreställningen och där de har sagt att skulle du inte ha kunnat avsluta mer hoppingivande eller på ett annat sätt? Men det är just det, att få människor att reflektera och fundera.

Blad grundar föreställningen på ett klassiskt samhällskritiskt tänkande.

– Retoriken i sig är ingenting nytt eller nyskapande. Det är saker som finns i arbetarrörelsen, konstaterar Blad som menar att han upprepar sådant som har sagts under åren.

– Det var en som sade när jag spelade i Grankulla, att tänk att man nu idag får höra nyskrivna mjuka kampsånger. Det är väl det som de här sångerna är eftersom de lyfter fram människor som man inte brukar tala om så mycket i musik eller i sånger. Det är en fin sak och något som behövs.

Blads föreställning är mycket klassmedveten på ett traditionellt sätt.

– Det är väl just den här angelägenheten om att vi måste reflektera över det. Jag tror att det är den enda vägen framåt när vi pratar om klass. Det förändras hela tiden vilket förhållningssätt och vilket språkbruk man använder, men i grund och botten handlar det just om värde. Vi ska vara och vi ska kämpa om att vara lika mycket värda, det är vårt mål som människor. När det kommer till det, finns det alltid en bred uppslutning.

Blad har funderat mycket på hur olika människor tar till sig hans budskap.

– Jag har också märkt det när jag får reaktioner på föreställningen. Det kommer människor från höger och vänster, men mest folk från socialliberal medelklass ungefär. En del människor vill nästan försvara sig lite grann. ”Jo men vi måste ha balans i ekonomin”, resonerar de, med mig som är konstnär. Jag är ingen politiker som kan komma med lösningar, konstaterar Blad.

– Kanske måste de på något sätt rättfärdiga att vi alla är en del av det som gör världen ojämlik. När någon säger det måste man försvara sig, när man frågar varför. När man ser en hemlös, hur kan man tillåta det, om man ser det? Det handlar om just de här lite barnsliga frågorna som barn kan ställa, att varför gör vi det?

Blad påpekar att någonstans ifrån kommer det alltid ett svar.

– Därför. Därför att ekonomin ska vara i balans. Vi har redan gjort mängder av saker genom historien som inte var möjliga och som det kom många därför, men vi gjorde det. Eftersom vi gjorde det förut så kan vi göra det igen. Och när vi gör det, det är då jag tror att alla idéer vänder. Då blir inte Sverigedemokraterna ett parti med var femte väljare ungefär, men då måste man prata om de andra sakerna. Då tror jag att det kan gå.

Matteus Blad är född i ett pingsthem i Växjö.

– Sedan flyttade jag väldigt mycket. Min pappa arbetade väldigt mycket på olika platser och han arbetade sig uppåt. Han var gymnasieutbildad och då blev han genom arbetet ingenjör, till sist civilingenjör, inte på pappret men genom arbetet. I och med att han fick bättre och bättre arbeten, så flyttade vi. Jag är inte hemma i någon stad där jag kan säga att det är det här som är mitt hem. Jag bodde väl tio år i Stockholm också och runt i kring, de trakterna där jag bodde mest, i Uppsala också. Jag bodde också i Danmark en tid då jag var vid musikkonservatoriet i Århus, Det Jyske Musikkonservatorium. Sedan fortsatte jag vid Stockholm Operastudio.

Efter studierna flyttade Blad mycket på grund av olika projekt.

– När man inte har någon månadslön så får man följa efter. Det var för lite över fem år sedan som jag kom till Finland. Min fru är född i Ingå och vi har tre barn. Jag kom hit helt enkelt genom kärleken, som många andra.

Familjen bodde först i en mindre lägenhet i Jakobacka och när det tredje barnet föddes flyttade man i en större lägenhet.

– Det är mycket finskspråkig arbetarklass, många är från Ryssland och också från Estland, berättar Blad om sina intryck av dagens Jakobacka.

– Alla ens finlandssvenska vänner och arbetskamrater, de bor ju inte i Jakobacka. De bor till exempel i Tölö, men vi är några som bor där också, konstaterar Blad om sin stadsdel.

Verkligheten i Jakobacka inspirerar Blad i det konstnärliga skapandet.

– Jag benämner i verket ”på förbisedda gatorna i hopplöshetens hus”. Det går inte en dag i mitt liv utan att jag funderar på fattigdom eller på människor i en situation som på många sätt verkar hopplös, eller att man är utanför helt enkelt. I ett område som folk inte bryr sig så mycket om, vi är ändå där och lever och arbetar och kämpar.

Blad påpekar att många tror att människor ställer höga krav.

– Det är inte det man gör, utan man vill leva ett någorlunda värdigt liv och att man ska ha trygghet.

Enligt Blad handlar det om att få vardagen att gå ihop så att man inte måste vända på slantarna.

– Det är ganska lite som människan begär och vill ha här i världen. Då är det minsta vi kan göra som människor att lyssna till det, och se hur vi kan gå framåt.

Matteus Blad är sångare och skådespelare och kan skriva dikter.

– Jag är väl lite av allkonstnär på sätt och vis, säger Blad som hör till Skådespelarförbundet och på deras sida anger han skådespelare som yrke.

En av de diktare som har påverkat honom mest är Carl Michael Bellman och han har också blivit känd för sin Bellmanföreställning.

– Han skrev i grund och botten om osynliga människor som ingen brydde sig om.

Blad har arbetat mycket med dikter och visor och har haft ett stort litteraturintresse från första början.

– När jag var ung skulle jag läsa allt, alla pjäser av Strindberg, väldigt ambitiöst. Jag tycker om rytm väldigt mycket, säger Blad och lyfter fram Dan Andersson vid sidan om Bellman som en favorit när det gäller att framföra dikt med sång.

– Det handlar om utformningen av orden och klangen, det är vokalerna och konsonanterna. Jag blir väldigt berörd av själva ljudet om det är i ett vackert sammanhang.

Stig Dagerman nämner han också som en av de gamla favoriterna.

– Där finns också ett klassperspektiv. Av någon anledning var det de gamla dikterna som jag fastnade för, också på grund av rytm och färg i språket.

Blad påpekar att han också gillar vokabulären när han framför äldre dikter.

– Det är berikande på något vis.

Om förnamnet Matteus kan han berätta att det har med det att göra att han kommer från en pingstfamilj. Efternamnet hette Bladh med h men familjen lämnade bort den sista bokstaven när Matteus var i tonåren.

– Släktnamnet har ändrats till och från genom olika generationer, tror jag, berättar Blad om sin släkt. Han känner inte till släktrötterna så långt tillbaka, men ibland får han frågan om han är släkt med Bellmans vän doktor Anders Blad som var född i Vasa och studerade i Åbo.