Själö och dess tragiska historia inspirerade Johanna Holmström att skriva romanen Själarnas ö som utkom 2017 på Förlaget. Hon hade djupdykt i doktorsavhandlingen Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944 av Jutta Ahlbeck-Rehn från 2006. Medvetandet om kvinnoöden på Själö har således stegvis blivit större, först genom en doktorsavhandling, sedan tack vare en succéroman och nu med hjälp av teaterpjäsen vars premiär försenades på grund av pandemin.

1889 var året då alla manliga patienter flyttades från Själö till Kexholm i Karelen. Pjäsen handlar om den tidsperioden då alla patienter var kvinnor. Följaktligen är alla skådespelare i ensemblen kvinnor utom Mitja Sirén som spelar doktor Mikander. En av de mest övertygande prestationerna levererar Ylva Ekblad som Kristina som har dränkt sina barn i Aura å år 1891 för att sedan tillbringa flera årtionden på Själö.

Många viktiga ämnen lyfts fram, en av dem är homosexualitet som klassificerades både som brott och sjukdom. En del av kvinnorna är homosexuella och åtminstone tidvis upplever de isoleringen på den avlägsna ön som tryggare än livet ute i samhället. Överhuvudtaget är frågan om mental hälsa och kontrollen av kvinnokroppen en viktig del av diskursen. Vad allt klassificerades som mentala sjukdomar för att hålla kvinnornas sexualitet i schack? Pjäsen är både kvinno- och queerhistoriskt intressant och Själö blir något av en heterotopi för att ta ett begrepp från Michel Foucault som beskrivning på en egen värld, en säregen plats som skiljer sig från resten av samhället. Här får kvinnor utöva makt, visserligen bara över andra kvinnor och den manliga läkaren kommer en gång i veckan för att kontrollera att allt löper som planerat.

Om man tänker på ett aktuellt ämne så lyckas pjäsen också tangera debatten om vårdarnas lönesättning och respekt för det arbete de utför.

Uppsättningen är mycket stämningsfull och Hanna Mikander som står för musik och ljuddesign förtjänar särskilt mycket beröm för det, liksom Milja Salovaara som står för scenografin. Hanna Brotherus står för koreografin som ibland imponerar skarpt, men ibland känns aningen uppstyltad. Men för största delen av föreställningen löper allt som smort och varje enskild detalj sitter på plats. Mikaela Hasán har lyckats regissera ett spektakel som lämnar ett djupt intryck och imponerar med sin professionalitet samt stilkänsla. Det finns väldigt mycket allvar men också mycket lek i helheten. Historien är sorglig men ändå är stämningen ibland fjäderlätt, så att lättheten kommer fram på rätt sätt. Alla av skådespelarna gör en stark insats och framför allt är deras samspel imponerande. De känns trovärdiga när de spelar gestalter som brister mentalt och det gäller inte bara patienterna.

Samtidigt som det är tidsenliga frågor som behandlas på scen, är det också ett viktigt historiskt förlopp som gestaltas. Nu med kriget i Ukraina känns andra världskrigets fasor aktuella igen. Kvinnorna på Själö befinner sig utanför krigszonen i en relativ trygghet men de påverkas ändå mentalt av vad som händer utanför ön. När man lämnar teatersalen, är det många frågor som har uppstått av den både allmänbildande och underhållande föreställningen. Själarnas ö är en kraftfull och fängslande pjäs om liv, död, kärlek, vansinne och isolering.

Recension: Själarnas ö (Svenska Teatern)

TEXT: Johanna Holmström
REGI & TEXTBEARBETNING: Mikaela Hasán
SCENOGRAFI: Milja Salovaara
KOREOGRAFI: Hanna Brotherus
LJUSDESIGN: Tom Kumlin
MUSIK & LJUDDESIGN: Hanna Mikander
KOSTYMDESIGN: Anna Sinkkonen
MASKDESIGN: Tiitta Stoor
KÖRLEDARE: Heidi Kiviharju
FÖRESTÄLLNINGSDRAMATURG: Maria Lundström

PÅ SCENEN: Ylva Ekblad, Sonia Haga, Sophia Heikkilä, Minttu Mustakallio, Kira-Emmi Pohtokari, Saga Sarkola, Johanna af Schultén, Mitja Sirén