Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

Jag blev ordförande i statens zigenardelegation på våren 1968.

Det hela började med att jag skämtade med social- och hälsoministeriets kanslichef Aarne Tarasti, en äldre hedersman.

Vi flög på våren 1968 i en DC 3 till Åland för att tala inför kommunala socialarbetare i Mariehamn.

Tarasti var bekymrad. Ingen ville åta sig ordförandeuppdraget för delegationen, som kritiserats häftigt, när zigenarbefolkningens misär hade börjat diskuteras.

Vi satt emot varandra i planet. Jag frågade oskyldigt:

– Skulle det vara bra med en ung aktiv jurist?

Den bekymrade Tarasti lyste upp:

– Var får man tag på en sådan!

– Här, sa jag och pekade på mig själv.

Han smålog lite besviken.

Kritik i media

Några veckor senare dök en grupp journalister upp på Finlands svenska landskommuners byrå.

De ville intervjua den – något förvånade – nya ordföranden för zigenardelegationen.

Tarastis åtgärd var smart.

Den häftiga kritiken av zigenardelegationen kom först igång i de finlandssvenska medierna.

En poliskonstapel i Vieremä hade stoppat en zigenarfamilj med en sjuk liten flicka. Det visade sig att kommunerna bara gett ett litet bidrag och sänt i familjen vidare till nästa kommun.

Poliskonstapeln krävde att flickan skulle få vård. Hon fick inte forslas omkring i en släde i det kalla vintervädret.

Eleverna från journalistlinjen på Soc & kom (Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet) gjorde ett braskande socialreportage i Nya Pressen. Zigenarfrågan var väckt.

Hjälp av Koivisto

Vi lyckades få Katarina Taikon från Sverige att tala på ett seminarium för socialarbetare på Soc & kom.

Hon dansade omkring i festsalen inför en engagerad publik och talade livfullt.

Hon stannade framför den svartklädda prästen, min företrädare på ordförandeposten i zigenardelegationen.

Hon pickade honom med ett pekfinger på västen och sa:

– Ser du, vi vill inte ha några allmosor. Vi vill ha mänskliga rättigheter! Publiken jublade och debatten kom igång.

Som ny ordförande för den nya delegationen förstod jag att vi måste rivstarta. Förhoppningarna var stora, men delegationen hade inga medel.

Jag ringde till statsministerns sekreterare Seppo Lindblom och undrade hur vi skulle få pengar att undersöka zigenarnas sociala situation.

– Bäst att tala med Mauno Koivisto, sa Seppo, efter en stunds tystnad. ”Han förstår vad som rör sig i tiden”.

Vi fick en tid hos statsministern.

Snart stod hela delegationen framför Mauno Koivisto inför tv-kamerorna och fotografernas blixtar och lämnade in sin skrivelse.

Koivisto tog upp ärendet samma dag i regeringens aftonskola. Man beviljade anslaget, troligen litet roade över vår entusiasm.

Så kom vi igång.

Arbete mot fördomar

Under de kommande tre åren lyckades vi med det mesta.

Socialhjälpslagen ändrades så bidrag som gavs zigenarfamiljer ersattes till 50 procent av staten enligt exempel från Sverige. Familjer skulle inte mera sändas vidare. Kommunerna gillade statsbidrag.

Ett eget program för bostäder åt zigenarfamiljer startades. Minister Heikki Tuominen klagade att det blir dyrt.

– Jag hoppas du vet vad du gör, sa han.

Finland ratificerade FN-avtalet mot rasdiskriminering som första nordiska land. Rasdiskriminering kriminaliserades.

Socialstyrelsen fick en egen tjänsteman för zigenarärenden, några länsstyrelser följde exemplet.

Skolstyrelsen utredde varför zigenarbarn så lätt placerades i så kallad hjälpskola. Det visade sig att de ville dit för att de andra var där. Kurser i yrkesutbildning arrangerades.

En egen zigenarförening grundades. Den skaffade sig snabbt internationella kontakter.

Mycket annat hände och fördomarna minskade. 60-talets reformvänliga medvind gynnade oss. Det fanns därtill en massa människor som ställde upp och jobbade på. År 1970 blev synnerligen intensivt för arbetet med zigenarfrågan.

Då blev många av delegationens initiativ en realitet.

Från ris till ros

I augusti 1970 kom motattacken.

Zigenarmissionen som i årtionden omhändertagit zigenarbarn – för att göra dem till goda medborgare – tyckte inte om att vi inte stödde deras alternativ.

Vi ville ge föräldrarna en rejäl chans att uppfostra sina egna barn.

Den unge Veijo Baltzar hade anställts som informationssekreterare. Han krävde i offentligheten att delegationen som ”var vänsterstyrd” måste få en ny sammansättning. ”Ordföranden bör avgå” dundrade han…

“Delegationen har inte fått något nyttigt tillstånd” påstod han.

Delegationen hade inte vänstermajoritet. Dessutom hade den varit enhällig i nästan alla frågor (inklusive Zigenarmissionens representant).

Jag lovade avgå om det behövs.

Socialminister Anna-Liisa Tiekso ansåg att delegationens arbete var föredömligt.

Intermezzot slutade med att vårt arbete prisades istället för att risas.

Personligen lärde jag mig mycket av zigenarna, romerna som man säger idag.

De var ofta precis som vi, där fanns de goda, de arbetsamma, de hederliga och där fanns också de motsatta. De levde dock vanligen i svåra sociala förhållanden som påverkade deras beteende.

När det agrara samhället byttes till det urbana dög inte deras traditionella sätt att leva mera. De måste inlemmas i samhället, barnen få skolgång, ungdomarna ett yrke, fasta bostäder, jobb och framförallt måste fördomarna bemötas.

Deras kultur och traditioner borde  stödjas och få överleva.

Program som faktiskt förverkligades

I denna aktivitet berusades jag troligen av förmågan att köra igenom reformer, utan att inse att det varit ganska lätt.

Det blåste en human medvind i samhället.

Vi hade goda medarbetare och förträffliga zigenarrepresentanter: Voitto Ahlgren i delegationen och Reima Nikkinen som zigenarföreningens ordförande.

Reformerna var inte särskilt dyra heller.

SFP och socialdemokraterna hade antagit program för att förbättra zigenarnas situation. Dessa hjälpte. Det var enastående såtillvida att de realiserades på de flesta punkter.

Efter att jag slutade som delegationens ordförande fick delegationen under åren flera goda ordförande, till exempel riksdagsledamöterna Gunnar Jansson, Åland, Tarja Halonen, Helsingfors och EU-parlamentarikern Outi Ojala, Helsingfors.

De drev igenom att delegationen bland annat fick en heltidsanställd sekreterare, som arbetade effektivt.

Arbetet bar frukt

Oberoende om jag ville eller ej, skapade min aktivitet i zigenarfrågan min offentliga profil för en lång tid framåt.

Positiv, mänsklig i mångas ögon, men även sura kommentarer förekom såsom “en ensidig vänsterradikal”. Mången politiker skakade på huvudet och betvivlade mitt omdöme.

Finns det inte viktigare frågor att syssla med?

Långt senare som Justitieombudsman i EU blev jag kallad – år 1999 tror jag – att tala om människorätt inför en europeisk romerkonferens i Barcelona.

I Katalonien fanns det mycket romer, en hade varit medlem av Europaparlamentet.

Kataloniens förste minister Jordi Pujol öppnade konferensen. Vi satt en stund tillsammans med Pujol och de ledande arrangörerna.  

Arrangörerna nämnde att det fanns aktiva finska deltagare på konferensen.

“De vill träffa dig” sa de.

De presenterade två unga glada romerkvinnor för mig. Båda hade akademisk slutexamen.

Vi hälsade hjärtligt på varandra.

De berättade att de informerat kongressen om utvecklingen i Finland, vilket väckt stort intresse.

Där stod jag i konferenssalen i Barcelona, omgiven av Jordi Pujol, äldre välklädda katalanska romer och två unga energiska kvinnor från mitt hemland.

Alla smålog vänligt.   

Mitt hjärta slog några extra volter.

Delegationens arbete hade inte gått till spillo.

Jacob Söderman