Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

Mitt arbete i grundlagsutskottet började i april 1972. Det skulle bli min längsta period att jobba i ett och samma forum.

Jag var medlem och senare vice ordförande i utskottet i nästan 15 år.

Utskottet ger utlåtanden om hur lagförslagen bör stiftas, i grundlagsordning eller vanlig.

Utskottet behandlar regeringens, Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns berättelser, bedömer anmärkningar om talmannens förfarande och undersöker ministers ansvarighet. Utskottet kan förorda att åtal väcks vid riksrätt.

Under min period 1972-82 gav vi mest utlåtanden om att äganderätten eventuellt hotades. Grundlagen innehöll bara några få grundrättigheter.

Vennamos grupp använde flitigt möjligheten att försöka få ministrar inför riksrätt. Några gånger behandlade vi talmannens förfarande.

Tjugofem år senare, under min period i riksdagen 2007-11, innehöll grundlagen av år 2000 sociala, ekonomiska och kulturella grundrättigheter.

Finland ingick Europarådets människorättsavtal 1989. Då kunde utskottet beakta de mänskliga rättigheter som ingick i avtalet.

Utlåtanden om hur lagar stiftas är bindande för de andra utskotten och för talmannen.

Det är viktigt att utskottet är konsekvent i sina utlåtanden.

Det tryggas genom att höra professorer som kan grundlagsrätt. Både de och sekreteraren beaktar utskottets tidigare utlåtanden, då de presenterar sin åsikt.

På 70-talet var fyra professorer ofta i utskottet: Mikael Hidén från Helsingfors universitet, lutade åt höger, Kauko Sipponen från samma universitet, liberal, nära centern, Ilkka Saraviita, positiv till reformer, stod socialdemokratin nära, Antero Jyränki, som presenterade sin åsikt med en elegant akademisk vokabulär. Han stod folkdemokraterna nära.

Mikael Hidén är idag en uppskattad sakkunnig som argumenterar väl.

Hovrättsrådet Juuso Häikiö (Samlingspartiet) var ordförande och Antti Okko, sedermera biträdande JK, var sekreterare, när jag började.

Senare blev Juhani Perttunen, sedermera presidentens kanslichef, och efter honom Seppo Tiitinen, sedermera Skypos chef, sekreterare. Dessa två skrev och argumenterade bra.

“En förvarning om förnyelse”

Jag hade bara varit en kort tid i utskottet då talmannen vägrade ta en kläm, som Matti Ahde hade föreslagit, till omröstning.

Jag uppmanade Ahde att föreslå att talmannens förfarande skulle undersökas av grundlagsutskottet. Riksdagen omfattade hans förslag.

Grundlagsutskottet förordade att talmannen skulle ta klämmen till omröstning.

Det väckte stor uppståndelse i riksdagen. Den konservativa tolkningen som begränsade riksdagsledamöternas förslagsrätt fick sig en törn.

Ahdes kläm föll i första omröstningen, men incidenten var en förvarning om förnyelse.

Riksdagens dåvarande generalsekreterare ansåg att bara det som uttryckligen tillåts i stadgarna är lovligt i riksdagen.

Vi ansåg att bara det, som var uttryckligen förbjudet i stadgarna, var olovligt att tas till behandling.

När saken skulle behandlas i gruppen meddelade vår gruppordförande i utskottet Väinö Vilponiemi, en erfaren ledamot från Björneborg, att den ”äldre riksdagsledamoten” Söderman får lov att förklara utskottsgruppens åsikt.

Jag gjorde det. Gruppen höll med. Vilponiemi anhöll om befrielse från utskottet.

För många betydde utskottet mycket jobb och liten politisk nytta i hemregionen. Han såg sitt tillfälle att komma bort.

Så efter blott några månader i riksdagen ledde jag vår grupp i grundlagsutskottet.

Viktigt att tvivla ibland

Den amerikanska försvarsadvokaten Clarence Darrow (1857-1938) blev berömd efter ha vunnit många svåra rättegångar i 30-talets USA. Han betonade att hans framgång berodde på att han förberedde sig väl, han läste alla papper, kände till alla fakta.

Han betonade också att man skulle tvivla, inte ta allt för givet.

Jag hade läst mycket om honom och uppskattade vad jag läst.

Med den attityden började jag min bana i grundlagsutskottet.

När Vennamo år 1979 gjorde en anmärkning mot alla ministrar som beslutat om extra stöd åt Valco på falska premisser agerade en Centermedlem i utskottet påhejad av Bror ”Bunta” Wahlroos för anklagelserna.

Mest utsatt var Eero Rantala som var Valcos förvaltningsråds ordförande. Han hade försökt rädda det kristyngda bolaget. Han hade dock anmält jäv i statsrådet.

Minister Esko Rekola, obunden, som föredragit ärendet, var också i farozonen.

Jag läste alla pappren, ställde frågor till de sakkunniga och tog mig ton i riksdagsdebatten mot belackarna (t.ex. i plenum 26.11.1980).

I slutskedet var det bra att en ung jurist från Samlingspartiet, Ben Zyskowicz, inte alls övertygades av Vennamos och hans medlöpares argumentation.

Utskottet föreslog till slut enhälligt – efter två års arbete – att anmärkningen inte skulle leda till någon åtgärd (GruB nr 16/1981 rd.) Alla ministrar friades inför semestern 1981.

“Vi som röstar grönt”

Urho Kekkonens omval i riksdagen 1973 ställde till med mycket ståhej i utskottet, markpaketet 1977 likaså. Rätten för landstinget att se över utlänningars markinköp på Åland blev något man minns och mycket annat.

Man fick vänner för livet genom utskottet. Lasse Lehtinen var snabbtänkt och en god iakttagare. Mikko Elo var kunnig i ärenden om undervisning. Han borde absolut ha blivit minister.

Matti Louekoski, Veikko Pajunen och Paula Eenilä var jurister som var med. Folkdemokraten Kalevi Kivistö var skarpsynt och kunnig och många fler.

Med Centerpartisterna Ahti Pekkala och Mikko Jokela kom vi bra överens.

När jag började i utskottet och bodde i Helsingfors bad jag dem båda till en kväll till vårt hem på Petersgatan.

Min hustru bjöd på smakliga köttpiroger och vi drack litet rödvin.

De var trevliga herrar och glada att bli bjudna hem i Helsingfors.

De frågade om en tavla som föreställde min mormor, en stilig dam målad av O. Paatela.

Jag berättade vem hon var och att hon varit apotekare i Pyhäjoki, som för övrigt låg i Pekkalas valdistrikt.

Hon hade en stuga vid åmynningen. Jag berättade att jag tillbringade somrarna 1945-55 i Pyhäjoki.

Min 10-åriga son kom hem. På dagen hade han besökt riksdagen med sin skolklass. Han hälsade på gästerna och tittade forskande på dem:

– Ni trycker alla på den gröna knappen, sa han.

Så sant; medlemmarna i regeringspartierna röstar grönt i budgetomröstningarna.

Det roade mina gäster.

– Ja här sitter vi, alla som röstar grönt, sa de och smålog.

Kvällen kom att betyda ett bra samarbete med Centern så länge de var med. Men ministeruppdrag var på lut för dem båda.

En tönt i salen?

Under åren började ordföranden Juuso Häikiö och jag förstå varandra.

En dag vankade han oroligt av och an i rikssalen.

När han såg mig kom han fram och bad om hjälp.

Veikko Vennamo hade skrivit till talmanskonferensen och påstått att Häikiö kallat honom för tönt (torvi) i salen.

Vennamo krävde att Häikiö tilldelas en varning.

Talmanskonferensen hade inte funnit bevis, men såg sig tvunget att avge ett betänkande i ärendet. Det skulle komma upp i plenum.

Det plågade Häikiö att Vennamo skulle använda tillfället att skälla ned honom. Att ge sig i debatt med Vennamo fann Häikiö hopplöst.

Han frågade sorgset om jag kunde försvara honom.

Den tiden stod höger och vänster långt från varandra.

Jag frågade om det är bra om en vänsterradikal står upp för honom.

– Absolut om du gör det, sa han och såg lättad ut.

Vi gick in i salen och satte oss på varsitt håll.

Sessionen började.

Talmanskonferensens betänkande delades ut.

Talmannen förklarade slutsatsen: inga åtgärder.

Vennamo fick ordet och attackerade Häikiö.

Denne tittade ned och led.

Ledamöterna väntade på att det trista ärendet skulle klubbas av.

Jag bad om ordet.

Jag medgav att jag inte riktigt känner till ärendet i grunden.

Jag hade dock förstått att frågan gäller om det finns en tönt (torvi) här i salen och tillade att vi har två inblandade om jag förstått rätt: ledamöterna Juuso Häikiö och Veikko Vennamo.

Riksdagen satt tyst när jag avslutade: Med den kännedom jag har om de två vill jag försäkra att Juuso Häikiö åtminstone inte är en tönt.

Så satte jag mig.

En rasande Vennamo for ut mot mig en stund.

Ärendet klubbades av.

I rikssalen stötte jag på en glad Juuso Häikiö.

Han närapå omfamnade och kysste mig på båda kinderna, men kunde hålla sig.

Nej, tönt var han inte.

Jacob Söderman