Min barndoms somrar spenderades till stor del vid simstranden i Nagu skärgård. Jag minns hur det svala vattnet svalkade skönt under de varmaste sommardagarna och hur jag njöt av att hoppa från bryggan och att dyka ner till bottnen för att hitta de vackraste snäckskalen. I vattnet kände jag mig stark, smidig och självsäker – och vacker som en sjöjungfru. En dag skulle dock denna känsla istället bytas ut mot rädsla.

Jag besökte en simstrand som kallades “Ediths”. Varför den kallades för det, vet jag inte. Men det var hur som helst en fin, lite undangömd och långgrund, badstrand där jag och mina vänner brukade hålla till. Jag minns hur solen sken och vattnet glittrade. Jag och min kompis hade så roligt. Eftersom jag ville passa på att dyka lite valde jag att gå en bit längre ut där vattnet var djupare. Bottnen var full av både sjögräs och abborrgräs som kittlade på benen. Jag dök ner under vattnet som vanligt, men då jag skulle komma upp till ytan igen var det något som gjorde att jag satt fast. Jag drabbades av lätt panik och fick rycka till ett par gånger innan jag – tack och lov – kunde ta mig upp till ytan igen. Då jag fick syre i lungorna och den lätta paniken hade avtagit, märkte jag att jag hade något runt vristen. Det var en lång bit abborrgräs. Det var antagligen det som hade stoppat mig från att genast kunna ta mig upp till ytan.

Även om jag inte suttit fast under ytan i många sekunder, var det en skrämmande upplevelse som har etsat sig fast i minnet. Varje gång något skrämmande och vattenrelaterat hände, byggdes rädslan för att befinna sig i havet – eller i en pool – där jag inte bottnade. Detta ledde till att den badglädje som jag tidigare känt plötsligt förbyttes till en rädsla som verkade bli större ju längre tiden gick, samtidigt som den även blandades med social ångest vilket gjorde att simhallar var ett ställe jag vägrade gå till.

Men så en dag, ungefär 30 år efter att incidenten med abborrgräset ägt rum, hände något som gjorde att rädslan återigen förbyttes till glädje. Jag och några kollegor besökte ett hotell under en veckas tid och där fanns en liten pool. På kvällarna var det fritt fram att besöka den om man så ville, vilket jag och en kompis valde att göra. Poolen var kanske 20 meter lång varav ena änden hade djupt vatten. En kväll var det extremt lugnt. Alla andra hade gått ut för att doppa sig i havet. Där och då bestämde jag mig för att trotsa min rädsla och simmade ut till den djupa änden av poolen. Paniken började genast infinna sig, men jag höll ut – och jag överlevde. Plötsligt njöt jag av att befinna mig i vattnet igen. De resterande kvällarna på hotellet gick jag till poolen igen, för att en gång för alla ta makten över rädslan, och det lyckades. Nu, nästan två år senare, går jag regelbundet till simhallen i Vasa.

Eftersom min sociala ångest ibland kan kicka igång, väljer jag att besöka den 50 meter långa poolen tidigt på morgonen. Rädslan jag tidigare kände är dock som bortblåst och nu känner jag mig återigen stark, smidig och vacker där jag glider fram i vattnet. Kanske kommer jag någon dag att återigen känna mig som en sjöjungfru.