Det är frågan som många av oss ställer oss då semestern är slut och vardagslunken återigen tar vid. Efter månader av ljusa och varma kvällar har hösten med alla sina inrutade rutiner börjat göra sig påmind igen. Dock känns det som om den här känslan kom tidigare i år än den brukar komma. Vart än jag vänder mig är det någon som påpekar hur fort sommaren gick. Frågan jag då ställer mig är om den verkligen gjorde det, eller om det alltid brukar vara så här? Men jag kan inte annat än att hålla med Tomas Ledin om att “Sommaren är kort”.

De flesta av oss gillar sommaren och de långa sommarkvällarna och -nätterna den bjuder på och de flesta av oss skulle gärna se att den finska sommaren sträckte sig lite längre än till augusti så att vi slapp att leva i mörker och kyla under hela hösten och vintern. Hittills har jag dock personligen ansett att sommaren ändå varit rätt passande lång för min smak, men i år har den verkligen gått extremt fort. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gjort att tiden plötsligt verkar gå fortare än tidigare, men något är det. Är det här något som skvallrar om att jag håller på att bli vuxen?

Som barn gick tiden alltid otroligt långsamt, ja, speciellt om man hade tråkigt eller var i skolan. De vuxna var dock av en annan åsikt och ofta räckte tiden aldrig riktigt till. “Vänta bara tills du blir äldre, då börjar tiden gå fortare”, brukade mina föräldrar och andra vuxna i min närhet säga. Men något sådant kunde jag ju inte tänka mig. Tid är ju tid, den förändras ju inte med åldern, eller?

Det är ju sant, själva tiden är den samma för alla människor runt oss. Allas klockor tickar i samma takt, och allas dagar förlöper enligt samma kalender. Det som gör att vuxna plötsligt har för lite tid är att de med åren får mer och mer att göra och fler måsten att ta hänsyn till. Det är kanske inte förrän man blir pensionär som tiden återigen kan kännas lång. Att jag hört frågan “vart tog sommaren vägen?” runt 10 gånger den senaste veckan, kan också bero på att jag allt som oftast rör mig bland människor i jobbför ålder. Den enda som kanske anser att tiden går lite för långsamt ibland är min favoritperson, min snart 4-åriga dotter.

Ibland önskar jag att jag kunde stiga in i dotterns skor och insupa det hon som ett litet barn har en helt annan syn på tid än vad jag som vuxen har. Inte nog med att hon vaknar sju på morgonen pigg som en mört trots att hon har möjlighet att sova en timme eller två extra, vilket jag gärna hade gjort eftersom jag aldrig har tid att sova tillräckligt, så har hon all tid i världen att ta del av vad dagen har att erbjuda. Visst, även hon har måsten, det har alla människor som lever i ett samhälle, men än är det saker som inte äter upp all hennes energi och tankeverksamhet. Än har hon makt över tiden.

Antagligen är det så att denna sommar inte gick så fort som vi alla trodde. Antagligen är det så att tidens hastighet inte alls har förändrats, utan det är vi som personer som genomgått en förändring. Kanske är det dags att stanna upp ibland och inse att vår tid här på jorden är begränsad. Kanske borde vi, istället för att låta vuxenheten ta över, låta barnasinnet leva vidare. För tiden kan vi inte stoppa, men vi kan stoppa vår egen framfart och sakta ner.