Det hade kunnat ge en bättre folklig förankring och trygghet hos ännu fler att beslutet är rätt och det enda rimliga, bl a orsakat och säkerhetspolitiskt skapat av Putin-Rysslands folkrättsvidriga angrepp på Ukraina. Men nu hanns det inte med. Och visst tror jag även att folk förstår att Finland var pådrivande och hade ännu mera bråttom än Sverige att söka anslutning till Nato – och det i sin tur snabbade på även vår beslutsprocess. Och folk i gemen konstaterade lite muttrande: ja ja, vi har väl då inget annat val än att följa Finland. Lite motvilligt men eftersom det gick så fort inte 100 procent övertygande utan mer skeptiskt muttrade. Ja ja, nu är det som det är, och vi gör som lillebror Finland. Så kanske bäst så då, ändå. Tänker folk.

Men ändå: visst hade det varit ännu bättre om denna stora kursändring hade kunnat förankrats i en bredare folklig diskussion före avgörande beslut.

En annan – icke oviktig – sak var (bristande analys i brådskan?) också de hinder (Erdoğan och Orbán) och snubbeltråd som faktiskt fanns teorin om s k öppna dörren för nya medlemmar till Natomedlemskap. Men så alldeles vidöppna var inte de dörrarna – har Sverige dyrköpt lärt sig nu. Liksom detta att devot fjäskande i Ankara leder bara till nya och för Sverige förödmjukande krav. Despotiska basarhandlare uppträder inte som normala demokratiska ledare. Tydligen hade även Stoltenberg lite överoptimistiskt slarvat här och förstärkt Sveriges önsketänkande om hur lätt det skulle gå.

Dessutom blev det ju också fort klart att inte ens de stora Natoländerna backade upp Sverige (och Finland) som man kunde ha förväntat sig.

Så Sverige kanske inte alls finns med som fullvärdig medlem i Nato på toppmötet i Vilnius utan först senare i höst?

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare