Vad har jag kommit fram till efter all denna tid av funderingar om vad språkets urmoder, poesi är för någonting? Ju mer jag tror att jag vet om poesin, desto mindre har jag kommit fram till att jag vet om den. Poesin är så mycket. Å ena sidan är poesin ett hantverk där uttryckssätt som rim och rytm kan vara huvudingredienserna i diktens uppbyggnad eller så kan dikter vara minst lika mycket poesi i mängder av olika strukturer som bara kan bli begränsade på brist av fantasi.

Vad poesi är beror på vem du frågar. Poesin är så pass subjektiv. För mig är poesin både livet och döden. Ibland är poesi ett språk inuti språket som kräver lyhördhet och koncentration och en annan gång kan det bara vara några självklara rader som går rakt in i hjärtat, utan att man behöver sätta igång tankeverksamheten. Det är skönheten och storheten i poesin, att den är så mycket och lite på samma gång.

Varför skriver jag och varför läser jag poesi? För att jag måste. Det är som syre för mina inre världar. Sedan den dagen då jag klev in genom poesins port och upptäckte det livs levande språket inuti Tomas Tranströmer samlade dikter, så fanns det ingen återvändo. Visst hade jag snubblat på dikter från andra poeter tidigare och lyrik i musikens landskap som jag fastnat för, men mötet med Tranströmer för snart 25 år sedan var någonting annat. Det var en förälskelse till ett språk som jag visste fanns, men som jag bara hade snuddat vid tidigare. Läsandet blev en besatthet och jag plöjde genom lyrikhyllorna på biblioteket år efter år därefter. En fantastisk värld av nya dimensioner öppnades för mig bortom den begränsade tredimensionella realiteten som hade varit min verklighet alltför länge. Det var som magi och jag visste att jag var fast och aldrig skulle kunna stänga dörren till de litterära mirakel som jag hade upplevt från den ena diktsamlingen till den andra som jag mer eller mindre slukade.

Åren gick och jag började skriva dikter själv. Ända sedan barnsben hade skrivandet varit närvarande, men efter ett tag blev det annorlunda. Allvarligare, men fortfarande lekfullt. Den dagen man som författare tappar sin barnablick mot fantasins fönster kommer man nog inte göra så många under i litteraturens världar.

Jag började som sagt skriva poesi vid sidan om läsandet och efter ett tag insåg jag att skapandet inte bara handlade om mig. Det var ett samarbete med poesin som kunde blixtra till och skänka den ljuvaste inspiration som en människa kan uppleva i mötet mellan människa och litteratur.

Poesin blev någonting som nästan kändes heligt och som öppnade dörren till bottenlösa djup och oändliga höjder som inte det fysiska ögat kunde se, men som hjärtat kunde känna.

Vad är då poesin? En längtan som lever inuti språket som blomstrar när vi samarbetar och tar den på allvar. Men poesin är så mycket mer än ett språk. Den finns överallt och runt omkring oss i naturen. Poesin finns både i den friska vårvinden och i drömmarna. Men även i ångestens djup och inuti melankolins natt eller varför inte i galenskapens skratt? Skrivandet är bara ett sätt att materialisera poesin, precis som konstnären gör med sina tavlor eller musikern med sin musik.

Poesin är någonting så stort att det nästan är omöjligt att skriva om med vårt begränsade människospråk, men vi kan nudda vid poesin för att bli någonting mycket större än oss själva om så för bara en liten stund som kan kännas som en evighet.

Här finns en länk till en sammanfattning av Poetens Lördagssoffa, där 100 intervjuer är gjorda av Nicko med poeter, författare och musiker om bland annat deras tankar om vad poesi är för någonting.

Nicko Smith