Och bra också att näringsliv som Karlskronas varv (Saab Kockums m m) och marinen där finns inlagt i programmet. Ty oftast lyser det konkreta och verkligheten med sin frånvaro i den nordiska högtidsretoriken.

Tar lite utgångspunkt här också i Finlandsvännen och f d SR:s Nordenkorre Bengt Lindroths artikel nyligen på DN kultur. Den hade rubriken ”Finlands sak är svår” och handlade främst om relationen Sverige och Finland. Men även med mer bäring för svalt intresse för det nordiska. Bra folkbildande läsning för många, enligt mig.

Och tyvärr välbekant, befogad kritik från t.ex, Finlands tidigare utrikesminister Pär Stenbäck (nordist) och andra Bengt Lindroth citerar. Något som vi är många som genom åren åhört. Vi har åhört om det ofta så svala intresse från rikssvensk sida för vår forna, östliga rikshalva (som Ulf Sundqvist, SDP, ofta sade). Men kanske är det ändå någon gnutta bättre nu på senare tid än för säg fem år sedan, tycker jag mig se. Men nog har intresset för Bryssel länge varit klart större än för Helsingfors, Oslo eller Köpenhamn. Norden har så att säga legat i ”träda” och mest förekommit pliktskyldiga högtidsdagar.

Och lära av varandra i Norden har vi också rätt länge – inte på 50- och 60-talet! – varit dåliga på. Också om det på den punkten kanske det nu finns tendenser på att bli lite bättre. Lite ändå. Tydligast märks det nu inom försvars-, civilberedskaps- och säkerhetspolitiken (Peter Hultqvist bra här, engagerad). Så bra då att nordiska sommarmötet i Blekinge nu besöker Saab Kockums!

En nestor Ingvar Carlsson är nog den senaste svenska statsminister som verkligen var en både sann nordist och Finlandsvän.

Noterar kort här om en annan sida av det nordiska ”där ute”. Och det är att bäst har företagsfusioner funkat både i management och fackligt med Finland (StoraEnso, SSAB-Rautaruukki, TeliaSonera, Nordea etc) och sämst med Danmark (Postnord, usel fungerande etc). Norge bara så där, men bättre än Danmark.
Kanske lite hårt men nordiska högtidstalare vet sällan särskilt mycket alls om sånt här.

Jag och Bengt Lindroth har även samtalat om den sidan av det nordiska vid några tillfällen. Men visst vore det bra om det nordiska (och Finland, vår forna östra halva) fick lite renässans igen. Det vore befogat och bra.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare (bl.a. tidigare skrivit en bok om Finland, om metallindustri i Norden m.m.)