Norge fick sin fulla självständighet i och med unionsupplösningen 1905 och tack vare ryktbara polarforskare som Fridtjof Nansen och Roald Amundsen var de norska blickarna fästa mot Arktis.

En viktig bakgrund till de norska anspråken på Grönland var att Island, Grönland och Färöarna hade alla tre kommit i dansk besittning med resten av Norge när Kalmarunionen bildades. Vid freden av Kiel 1814 avstod kungen av Danmark-Norge från den norska tronen till förmån för Sverige men behöll Island, Grönland och Färöarna.

USA hade redan tidigare visat intresse för Grönland men när Danmark sålde Danska Västindien till USA 1916 till köpesumman av 25 miljoner dollar, ville danskarna ha garantier av USA att de får behålla Grönland. USA:s utrikesminister Robert Lansing utfärdade en officiell förklaring att USA godkänner Danmarks anspråk på hela Grönland. USA hade haft ett speciellt intresse för den norra delen av ön efter tidigare forskningsresor av Charles Francis Hall och Edward Peary men det danska territoriet som skulle bli Amerikanska Jungfruöarna var helt enkelt för viktigt för USA. Lansing hade under förhandlingarna låtit förstå att USA skulle kunna ockupera öarna ifall Danmark inte säljer dem, men han hade också någonting att erbjuda i gengäld, nämligen USA:s stöd till Danmarks anspråk på hela Grönland.

Något liknande hände mellan Norge och Danmark bara knappt tre år senare. Den 22 juli 1919 utfärdade nämligen Norges utrikesminister Nils Claus Ihlen en förklaring att Norge avstår från sina anspråk på Grönland till förmån för Danmark. Det stödet kom på ett villkor, att Norge skulle få Danmarks stöd till de egna anspråken på Svalbard och Björnön. Spetsbergtraktaten som ingicks den 9 februari 1920 i Paris fastställer både Svalbard och Björnön som norskt territorium, om än med vissa begränsningar. Sedan när Norge på 1930-talet trots allt ville ha en del av Grönland kom det att väga tungt att Norge, i likhet med USA, officiellt hade frånsagt sina territoriella anspråk på Grönland.

När Danmark år 1921 förklarade sig kontrollera Grönlands territorialvatten helt och hållet, ville Norge ändå inte godkänna detta utan man såg ett hot mot den norska säl- och valfångsten längs Grönlands östkust. De norska myndigheterna ville inte heller stadfästa Ihlenförklaringen som hade utfärdats i syfte att få Svalbard under norsk kontroll.

Även om vurmen för Grönland hängde starkt ihop med den nationella stoltheten i polarforskarnas bravader, var inte alla polarforskare för norsk expansionism. Den mest ryktbara av dem alla, Fridtjof Nansen, ansåg nämligen inte att Norge hade rätt till Grönland, eller ens rätt att utlova territoriet åt Danmark. Enligt Nansen tillhörde Grönland urbefolkningen, en ståndpunkt som var rätt så radikal och progressiv för sin tid. Nansen fick Nobels fredspris 1922 för sina insatser för flyktingarna. Han var en av tidens främsta diplomater, ansvarig för flyktingfrågorna vid Nationernas förbund och tog initiativ till Nansenpass som utfärdades till flyktingar som hade blivit statslösa i efterdyningarna av första världskriget.

År 1922 etablerade Norge en telegrafstation, Myggbukta, vid Grönlands östkust, trots Danmarks protester. Stationen kom att användas för norsk valfångst och också som meteorologisk station samt radiostation. Stortinget i Norge ansåg 1923 att Östgrönland var ingenmansland. Förhandlingarna med Danmark löste annars inte tvisten men år 1924 fick Norge sina fångstintressen säkrade i tjugo år framöver.

Att ta ingenmansland i besittning kan också ske genom en privat ockupation. Det var inte det officiella Norge som först ockuperade Jan Mayen år 1926 utan Hallvard Devold som var ansvarig för den norska meteorologiska stationen på ön. Devolds privata ockupation av Jan Mayen ledde så småningom till att den avlägsna ön införlivades i Norge. Tills dess hade Jan Mayen öster om Grönland inte tillhört något land. Ön är för övrigt uppkallad efter den nederländska sjökaptenen Jan Jacobszoon May van Schellinkhout som upptäckte Jan Mayen år 1614.

Jan Mayen blev officiellt en del av Norge den 27 februari 1930 och Devolds nästa mål var en norsk annektering av Östgrönland enligt samma mönster. Den 27 juni 1931 inledde Devold i spetsen av en liten privat expeditionsstyrka bestående av fem män inklusive honom själv ockupationen av vad han kallade Erik Rödes Land på den meteorologiska stationen, Myggbukta, som Norge hade etablerat nio år tidigare. Den norska regeringen underrättades om ockupationen två dagar efter att den hade inletts. Vid den här tidpunkten hade båda de stora polarfararna Amundsen och Nansen dött. Dem kunde man inte längre fråga vad de skulle ha tyckt om tilltaget. Devold meddelade regeringen i Oslo att ockupationen av Östgrönland hade gjorts i kungens namn. Det här hade Devold gjort själv i närvaro av fyra kamrater: Eiliv Herdal, Tor Halle, Ingvald Strøm och Søren Richter. En gemensam nämnare för herrarna var att de var sysselsatta med valfångst.

Erik Rödes Land markerat med blått. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

En av Norges främsta polarforskare, Adolf Hoel, engagerade sig för saken. Han hade redan varit engagerad i annekteringen av Jan Mayen till den grad att hans insatser hade varit avgörande när det gällde att omvandla Jan Mayen från ingenmansland till norskt territorium utan att något annat land kunde förhindra den territoriella expansionen. Hoel ledde ett forskningsinstitut som fokuserade på Svalbard och Ishavet och han var från första början införstådd med att den privata ockupationen skulle bli en statlig ockupation. Valfångarna hade inte sådana resurser att de skulle ha kunnat genomföra en ockupation men Devold och Hoel hade samarbetat redan förut i fallet Jan Mayen och för dem gällde det att upprepa samma mönster. Hoel hade mycket goda kontakter till de norska medierna och han hade också politiska kontakter.

En för Hoels del mycket central kontakt var Norges försvarsminister Vidkun Quisling som senare blev ökänd som nazistledaren som samarbetade med den tyska ockupationsmakten under andra världskriget. Norge hade den 12 maj 1931 fått en minoritetsregering bestående av Bondepartiet, föregångaren till dagens Senterpartiet. Som nytillträdd regeringschef verkade statsminister Peder Kolstad, en konservativ och central bondeledare som dock inte var partiets ordförande. Partiet leddes vid den tidpunkten av Jens Hundseid. I regeringen Kolstad fanns det alltså en försvarsminister som inte tillhörde något politiskt parti, Vidkun Quisling. Trots att han hade varit Nansens närmaste medarbetare, hade Quisling helt andra tankar om Grönland än vad Nansen hade haft. Quisling var helt och hållet med på noterna att ockupationen av Östgrönland har den norska marinens fulla stöd, om så behövs.

Medierna hetsade upp en expansionsiver och Quisling var inte ensam om att ivra för en norsk annektering av Östgrönland. Kolstad såg som klokast att gå med på försöket att erövra en del av Grönland och kungen Håkon VII blev rätt så entusiastisk. Intressant nog var Norges dåvarande kung född i Danmark som dansk prins och nu var han med på noterna att ta ett landområde som Danmark betraktade som sitt.

Statsminister Kolstad avled i ämbetet den 5 mars 1932, medan tvisten mellan Danmark och Norge ännu pågick för fullt. Bondepartiets ledare Hundseid tillträdde som statsminister den 14 mars 1932. Genom att gå till kungen hade han lyckats manövrera sig till statsministerposten trots att han hade motståndare inom Bondepartiet som hade önskat sig en annan statsminister. Hundseid hade dessutom en rätt så kylig relation till Vidkun Quisling som fortsatte som försvarsminister.

Domstolen i Haag avgjorde 1933 Grönlandssaken till Danmarks fördel, inte minst för att Norges utrikesminister Ihlen redan 1919 hade avstått från norska anspråk på Grönland. Ändå när frågan var som hetast och det gällde att veta vad man skulle göra, uppsökte justitieministern Asbjørn Lindboe ett medium vid namn Ingeborg Køber för att mana fram anden till statsminister Kolstad som hade avlidit det föregånde året. Inte ens en spiritistisk seans kunde hjälpa Norge inför den internationella domstolen och som ett civiliserat nordiskt land kom Norge också att respektera domslutet.

Regeringen Hundseid föll i ett misstroendevotum och Norge fick en ny minoritetsregering bestående av ministrar från det liberala partiet Venstre den 3 mars 1933. Följande gång den avgående försvarsministern Quisling skulle medverka i en norsk regering skulle vara i spetsen av en marionettregering under den tyska ockupationen.

Domstolen avgjorde frågan om Östgrönland den 5 april 1933 och den norska ockupationen av Erik Rödes Land upphörde med detsamma. Norge hade en nygammal liberal statsminister, Johan Ludvig Mowinckel, som innehade även utrikesministerposten i sin egen regering. Två år senare skulle han efterträdas av Arbeiderpartiets Johan Nygaardsvold som hade gått ut i offentigheten med ett uttalande om att han hoppas på att Norge förlorar tvisten om Östgrönland i Haag, eftersom han ansåg den expansionistiska utrikespolitiken gå stick i stäv med arbetarrörelsens syn på den internationella ordningen. Även om Arbeiderpartiets regering från 1935 framåt var en minoritetsregering, var Bondepartiets ledare, den före detta statsministern Jens Hundseid en mycket viktig figur och passiv partner som möjliggjorde det regeringsskiftet.

Det fascistiska partiet Nasjonal Samling (NS) grundades den 13 maj 1933, bara några veckor efter att domstolen i Haag hade avgjort Grönlandssaken. Officiellt firade man partiets grundande på Norges nationaldag den 17 maj 1933. Från att ha varit en partilös försvarsminister var nu Quisling ledare för en rörelse som ville omdana Norge i samma riktning som Italien under Benito Mussolini och Nazityskland under Adolf Hitler. Från att ha varit en högt ansedd medarbetare till nationalhjälten Nansen hade Quisling nu gått in på en väg som skulle leda till hans avrättning som landsförrädare den 24 oktober 1945, samma dag som Förenta nationerna formellt grundades.

Adolf Hoel 1958. (Bildkälla: Leif Ørnelund/Wikimedia Commons)

Grönlandssaken gav bränsle åt den norska fascismen och vad som var mycket viktigt för Quisling var att polarforskaren Adolf Hoel gick med på att stå som nummer två på Nasjonal Samlings lista i stortingsvalet 1933. Under den tyska ockupationen skulle Hoel sedan fungera som rektor för Universitetet i Oslo. Efter kriget dömdes Hoel till 18 månaders fängelse för att ha samarbetat med tyskarna. Han hade blivit kvar som medlem i NS fram till krigsslutet.

Jens Hundseid som var statsminister och Bondepartiets ledare på 1930-talet skulle också dömas för att ha samarbetat med tyskarna. När Quisling kom att leda en marionettregering under den tyska ockupationen accepterade Hundseid tyskarnas erbjudande att organisera de norska bönderna i en nazistisk rörelse. Det är givet att Hundseid inte var en övertygad fascist men han såg samarbetet med ockupationsmakten som ett sätt att klara sig både politiskt och personligt. Hundseid dömdes till tio års tvångsarbete efter kriget men blev frisläppt år 1949 efter fyra år. Hundseid menade själv att han hade varit feg och rädd för repressalier från Quisling som var hans fiende och därför samarbetade han med tyskarna för att detta skulle skydda honom mot Quislings hämnd.

Den fascistiska rörelsen i Norge var inte så stor att Quisling hade kunnat uppnå regeringsställning utan en regelrätt tysk ockupation men tidsmässigt ligger avgörandet av Grönlandssaken vid exakt den tidpunkt då Quisling fattade det politiska beslutet att framträda i spetsen av en fascistisk rörelse. Att Norge hade gått miste om Grönland var en sak som han försökte utnyttja, inte minst för att polarforskaren Hoel framträdde på andra plats på partiets lista i stortingsvalet 1933.