03.10 Nio tyska jagare kom in i Ofotfjorden i 30 knop. Den tionde, Erich Giese, blev försenad på grund av vädret. Kelt och Michael Sars varnade Narvik för jagarna. Norge och Eidsvold gjorde sig redo för strid. Kort därefter såg Eidsvold två tyska jagare komma ut ur den kraftiga snöstormen. Ett varningsskott avlossades snabbt och den tyske jagaren Wilhelm Heidkamp stannade, skickade över en båt och krävde att norrmännen skulle ge upp utan kamp. Detta accepterades inte. Precis när Eidsvold förberedde sig för att öppna eld träffades fartyget av tre torpeder från Wilhelm Heidkamp. Fartyget med 175 besättningsmän sjönk inom 15 sekunder.

Samtidigt lade Norge märke till två andra jagare i hamnen och öppnade eld mot jagaren Bernd von Arnim, som svarade med att skjuta upp torpeder mot Norge. Torpederna hittade sitt mål och Norge med sina 101 besättningsmedlemmar följde Eidsvold ner i djupet.

När Eidsvold och Norge sänktes tog tyskarna över hamnen. Alla handelsfartyg arresterades. Ute i fjorden blev Senja attackerad av den tyske jagaren Anton Schmitt. Kelt och Michael Sars attackerades av Diether von Roeder och alla 3 knuffades tillbaka in i Narviks hamn.

De norska ubåtarna B1 och B3 lyckades fly och kunde fly i säkerhet. De tyska jagarna hade problem med att endast ett tankfartyg hade anlänt och det kunde bara tanka 2 jagare åt gången. Samtidigt visste den tyske sjöchefen att britterna patrullerade i Vestfjorden. Jagarna hade inte tillräckligt med eldningsolja för att återvända hem utan tankning och deras avgång fick skjutas upp till åtminstone kvällen den 10 april.

Den 10 april arbetade tyskarna hårt för att tanka jagarna, samtidigt närmade sig 5 brittiska jagare Narviks hamn. I snöstormen ledde jagaren Hardy konvojen. Attacken kom som en överraskning för tyskarna. Samtidigt som larmet utlöstes träffade en torped jagaren Wilhelm Heidkamp och blåste av aktersektionen av fartyget och dödade den tyske sjöbefälhavaren och 80 besättningsmän. Wilhelm Heidkamp höll sig flytande i 24 timmar med fören ovanför ytan, bunden till det svenska lastfartyget Oxelösund. Sekunder senare träffades Anton Schmitt mitt på fartyget och gick ner omedelbart.

Britterna sköt mot allt som var flytande i hamnen innan de drog sig tillbaka för att ladda om. Efter att ha lastat om torpeder gick de åter in i hamnen och avfyrade sina torpeder. Över hela hamnen brann handelsfartyg. Snart var de flesta fartyg antingen sjunkna eller skadade.

Britterna drog sig tillbaka ut ur fjorden efter en stor framgång men lyckan var på väg att vända. Sex oskadade och stridsklara jagare kom ut från alla hörn av fjorden och attackerade britterna.

Georg Thiele och Bernd von Armin koncentrerade sin eld mot HMS Hardy som snabbt blev skadad och fick stranda för att undvika att sjunka. HMS Hunter blev påkörd och tappade fart, HMS Hotspur som följde efter Hunter hade inte tid att stanna och stötte på Hunter. Båda fartygen blev måltavla för ett tungt kanonbombardement från Georg Thiele och Bernd von Armin, men trots detta lyckades britterna rädda Hotspur. Hunter gick till botten av havet med sina 111 besättningsmedlemmar.

Båda jagarstyrkorna drog sig tillbaka för att slicka sina sår men de brittiska jagarna som lämnade Ofotfjorden lyckades få en träff på det tyska lastfartyget Rauenfels som fraktade ammunition, kläder, mat och annat nödvändigt krigsmaterial. Därmed nekade britterna tyskarna en mycket viktig last. De andra lastfartygen nådde aldrig Ofotfjorden, Alster kapades i Vestfjorden medan Bährenfels och Kattegatt sjönk längre söderut.

Den tyska Destroyergruppen hade lidit stora förluster. Efter striden sänktes två jagare och fem skadades till den grad att de inte var sjövärdiga. De återstående tre jagarna hade lite ammunition. Både den 11 och 12 april bombades hamnen av flygplan från hangarfartyget HMS Furious. Under dessa attacker sänktes Senja och Michael Sars skadades så att den senare sjönk.

13 april 1940, Tyskarna förberedde sig för en brittisk attack och den tyske befälhavaren Bey spred ut jagarna för att kunna omringa eventuella angripare. Alla jagare låg nu redo för strid. På morgonen kom den brittiska styrkan B in i Ofotfjorden och styrde mot Narvik. Styrkan bestod av slagskeppet HMS Warspite och nio jagare med stöd av hangarfartyget HMS Furious. Den tyska jagaren Erich Koellner, som var den första att engagera sig i strid, upptäcktes snart av ett brittiskt spaningsplan. Klockan 12.15 sänktes jagaren efter att ha beskjutits av HMS Warspites kanoner. Flygplanet hittade även den tyska ubåten U64 av Bjerkvik och U64 blev den första tyska ubåten som sänktes av ett flygplan under andra världskriget.

Även om den brittiska styrkan var större gick de fem tyska jagarna ut för att möta britterna på öppet hav. Striden varade över en timme utan några förluster på någon sida. Inget av de tyska fartygen skadades men på den brittiska sidan fick HMS Punjabi några skador. Tyskarna fick nu ont om ammunition och föll tillbaka i Herjangenfjorden och Rombaksfjorden. Hermann Künne gick in i Herjangenfjorden där jagaren kördes i land och sprängdes i luften. Medan de andra jagarna drog sig tillbaka kom jagaren Erich Giese ut ur Narviks hamn för att hjälpa men fann plötsligt att den var ensam mot sex brittiska jagare. Erich Giese skadades snart och sjönk. Den brittiska styrkan delades på mitten och HMS Warspite med tre jagare gick in i Narviks hamn. Jagaren Dieter von Roeder låg fortfarande kvar i hamnen och även om den var målet för kraftiga bombningar fortsatte fartyget att slåss tills ammunitionen tog slut. När en brittisk jagare kom upp bredvid fartyget blev den störtad av sin egen besättning.

I Rombaksfjorden fanns bara fyra tyska jagare kvar. Bernd von Arnim och Wolfgang Zenker blev utan ammunition och sprang iland och sprängdes av sina egna besättningar. Georg Thiele och Hans Lüdemann stannade och väntade på de brittiska jagarna. Efter en kort strid fick även Hans Lüdemann slut på ammunition och kördes i land av besättningen. Medan besättningarna från de 3 jagarna i Rombaksfjorden försökte få sig själva i land försökte Georg Thiele hålla de fem brittiska jagarna borta ute i fjorden. Kraftigt skadade Georg Thiele avfyrade sin näst sista torped (Historien säger deras sista men detta är felaktigt) och träffade HMS Eskimo som fick sin båge avriven. Som sista jagare kördes även Georg Thiele iland kl. 15.00. Hans Lüdemann var fortfarande flytande och torpederades av HMS Hero. De återstående handelsfartygen var antingen torpederade eller hade sina bottenventiler öppna. Endast ett fåtal fartyg lämnades flytande, bland dem var den tyska tankfartyget Jan Wellem som lade sig bakom ett annat fartyg och inte sänktes förrän tyskarna ockuperade Narvik den 28 april.

I striderna den 10:e och 13:e april förlorade tyskarna alla sina 10 jagare och en ubåt. Britterna förlorade två jagare och hade 3 svårt skadade. Narviks hamn hade blivit en stor skeppskyrkogård med master som stack upp ur vattnet överallt. Hamnen var helt blockerad av sjunkna fartyg.

Och som den som åkt järnvägen från Kiruna mot Narvik nog vet så kan man se en strandad tysk ubåt längst in i Rombaksfjorden, väl synligt från tåget mot Narvik.

Narvik under andra världskriget. (Foto: Wikimedia Commons)

Men i ett lite senare skede blev hela hamnen i Narvik så förstörd av bombning och attentat så den gick inte längre att använda för bl a svensk malmexport. Så då fick den utskeppningen ske mest från Luleå och i mindre grad från Oxelösund. Så att svensk malmexport då under i stort sett hela kriget tog vägen genom Östersjön i stället till Tyskland. Sverige stod för 40 procent av den tyska malmförsörjningen och affärerna omfattade under stora delar av krigsåren hela 14 procent av svensk utrikeshandel. Men i tonnage var den, enligt underhandsbesked med britternas Churchill, på samma nivå som innan krigsutbrottet.

Men Sverige som nation lyckades hålla sig utanför själva kriget. Blev aldrig som våra nordiska grannländer ett slagfält i kriget men med resurser nog att på olika sätt bistå först Finland, delvis så senare även Norge och Danmark.

Men ute till havs var de tyska ubåtarna länge det stora hotet och sänkte mängder med tonnage – speciellt på Nordatlanten och i Nordsjön – som skickades från USA till britterna. Det var egentligen först när Alan Turing med sin Enigma som man lyckades knäcka den tyska koden. Och då blev det motigare för tyskarna att komma åt konvojerna med biståndet till de allierade.

Men det är en annan historia.

Robert Björkenwall