Det ursprungliga Arbetarbostadsmuseet öppnade 1989 efter att man i Helsingfors stad ansett att för många gamla trähus rivits, och istället fattade beslut om att bevara husen. Tre av de gamla bostadshusen på gården renoverades, medan det fjärde blev museum.

Det nya Donarmuseet har gjorts mer levande och ger en mer nyanserad och genuin bild av en arbetarfamiljs liv i Helsingfors under 1900-talets olika decennier. Utöver själva bostäderna har också museets ljudlandskap uppdaterats, och besökarna kan lyssna på berättelser från husets hyresgäster. Nytt är även att besökare kan utforska museet och de nio bostäderna på egen hand och ta sig igenom utställning så grundligt man önskar. Huvuddelen av utställningens föremål kommer från museets samlingar, men en del av dem är också orginalföremål. Utställningen har producerats av museilektor Anna Finnilä.

Trähusen stod ursprungligen klara 1909, och fungerade som mönsterbostäder för Helsingfors stads anställda. 1800-talets tillväxt i Helsingfors hade lett till att många bostäder hade byggts utan någon desto större översikt, och staden beställde bygget av bostäderna som planerades av arkitekt Albert Nyberg. Barnfamiljer var prioriterade, och bostäderna var eftersträvansvärda trots den relativt höga hyran. Största delen av bostäderna var ettor på 19 kvadratmeter, och hade rinnande vatten från början. Efter inbördeskriget vräktes flera rödgardisters familjer från sina bostäder.

Under 1920-talet fick bostäderna även gas och el. En annan eftersträvansvärd aspekt av bostäderna var de stora fönstren som gjorde lägenheterna betydligt ljusare än många andra arbetarbostäder vid tiden.

Bostäderna på 19 kvadratmeter känns onekligen små i jämförelse med vad vi idag är vana vid, särskilt för en familj bestående av fyra eller fem personer. I en av bostäderna bodde en änka med sju barn. Den lilla boendeytan kompenserades delvis genom att vinden fungerade som förrådsutrymme och som ett ställe att torka kläder på då vädret inte tillät det utomhus. I källaren hade varje bostad en toalett (ursprungligen torrdass), skafferi och vedförvaring. På gården fanns det även en bykstuga, som senare blev butik, och numera fungerar som bastu.

Bilderna ovan är från ett hem 1927. Även här bodde fem personer, fördelade på tre generationer. Under 1920-talet hade bostäderna fått elektricitet, och köksutrymmet hade blivit större. För att få mera utrymme i bostaden var det inte ovanligt att en del av sängarna förvarades på vinden under dagen.

Under 1930-talet hade Heteka-sängarna (Helsingin Teräshuonekalutehdas) blivit vanliga. I bostaden från 1943 bodde en äldre man, som inte blivit kallad till fronten, tillsammans med sin fru och två barn. På grund av läderbrist under kriget är handväskan och tofflorna i övre bilden istället gjorda av papper och träfiber. På nedre bilden ser man en väska packad med förnödenheter som kan behövas då man tar sig till bombskyddet under flygangrepp. Den hemmagjorda pallen kunde också komma till användning då det ofta var ont om sittplatser i bombskydden.

Museet är vanligtvis endast öppet sommartid, men på grund av årets sena öppning kan man under 2025 besöka museet fram till 2 november. Museet har fritt inträde.