Med 21,14 procent hamnade de österrikiska socialdemokraterna närmast oförändrat på tredje plats.

I mandatfördelningen deltog dessutom det liberala partiet Neos samt De gröna med nio repektive åtta procent.

Svek och oförmåga

Efter valdagen började en sällan skådad politisk teaterpjäs om regeringsmakten i Wien. I den första akten försökte de borgerliga mittenpartierna tillsammans med SPÖ bilda en demokratisk allians mot Herbert Kickls anspråk att utses till ”Volkskanzler”. Själva terminologin har förresten direkta anor i 1930-talets nationalsocialistiska historia.

Trots den överhängande hotbilden om en högerextremistiskt ledd regering präglades koalitionsförhandlingarna mellan ÖVP, SPÖ och Neos av en oförmåga att finna kompromisslösningar för ett gemensamt regeringsprogram.

I andra akten stupade även en tänkbar svart-röd koalition i nationalrådet. Ansvarsfördelningen för denna ödesdigra haveri är tveklöst komplicerad. I fokus för konflikten stod främst det rådande budgetunderskottet, skattefrågor samt striden om pensionerna.

Bl.a. togs SPÖ:s förslag om att avlasta arbetsinkomster samt en höjning av skatter för miljonärer som förevändning för ÖVP att lämna förhandlingsbordet.

Socialdemokraterna fortsatte visserligen att sträcka ut handen, men den slogs ut.

Därefter började tredje akten med ett ovärdigt scenario där främst ÖVP:s ledarskikt med Christian Stocker i spetsen ansvarade för ett hänsynslöst svek mot alla tidigare vallöften.

”I den här republiken finns ingen som behöver er”, löd hans tidigare klara besked gentemot högerkonkurrenten FPÖ. Tvärsäkert hade han dessutom utfärdat en försäkran om att detta även gäller efter valet.

Karl Nehammer. (Foto: Europeiska folkpartiet/Wikimedia Commons)

Men till publikens stora förvåning blev det en helomvändning. I protest mot den avgick kansler Karl Nehammer och ersattes av ÖVP-politikern Alexander Schallenberg.

Christian Stocker utnämndes till tf. partiledare. I den rollen argumenterade han sedermera för raka motsatsen och ansvarade för att förhandlingarna med Kickl och FPÖ togs upp.

Finalen ännu okänd

Men även den för tillfället sista och sega akten i det österrikiska dramat slutade med att Wienervalsen på högerkanten saknar politisk svängrum.

Från början ingick ÖVP risken att föra förhandlingar med ett parti som inte bara har tydliga sympatier för Putin-regimen och med nationalistiska förtecken snarare antipatier för EU-samarbetet i stil med Viktor Orbáns ökända attityder.

Även avsikten att bygga en slags ”Festung Österreich” mot migranter tillät tydligen knappast några kompromisser.

Förhandlingarnas slutliga stötesten blev den möjliga maktfördelingen inom regeringen där FPÖ insisterade på att leda både finans- och inrikesministeriet för att verkställa den egna politiska agendan.

Alexander Van der Bellen. (Foto: Wikimedia Commons)

Den österrikiska presidenten Alexander Van der Bellen tvingas numera att återigen föra samtal med de olika partierna om en regeringsbildning.

Tänkbart är att den i andra akten misslyckade konstellationen med ÖVP, SPÖ och Neos får en andra chans.

Det som diskuteras vidare är en minoritetsregering med en ÖVP-kansler i spetsen.

I Österrike finns dessutom sedan tidigare erfarenheter med en övergångsministär bestående av en expertregering.

Eftersom FPÖ:s aktuella opinionssiffror numera ligger omkring 34 procent, pläderar främst Herbert Kickl för nyval.

Kruxet är dock att han även därefter behöver en koalitionsvillig allianspartner som dock f.n. saknas.