– Jag har alltid tyckt om att översätta, försäkrar hon gång på gång under vår pratstund. Jag är ju ganska tvåspråkig. Också det har gått i arv.

– Morfar var finskspråkig och mormor svenskspråkig. De bodde i Åbo. Mamma gick i svensk skola men jobbade sedan på enspråkigt finska arbetsplatser. Pappa hade också en tvåspråkig bakgrund, men hans arbetsspråk var svenska. Själv har jag vuxit upp i Sibbo. Och när jag var liten hade vi ofta en hemvårdspatient som barnvakt. Paakkisetä som jag kallade honom pratade bara finska. 

– Jag är trots allt inte tvåspråkig i lika hög grad som min mamma, påpekar Majken. I mitt arbete översatte jag nästan enbart från finska till svenska. Så länge mamma levde och var i skick fick hon ”tvätta” mina texter de få gånger jag översatte från svenska till finska.

Drömmen att bli översättare vaknade tidigt. Valet av utbildningsväg var däremot inte självklar. Med toppvitsord i finska och svenska på studentbetyget blev Majken antagen till en kurs i journalistik som startade vid Social- och kommunalhögskolan hösten 1966. Bland kurskamraterna fanns senare kända journalistprofiler som Calle Hård, Keijo Koivula och Mardy Lindqvist.

– Själv betraktar jag mig som bättre översättare än journalist, säger hon. Men jag har också skrivit en del för Arbetarbladet, mötesreferat och liknande. Det var Joel Saurén som bad mig göra det. Men mitt huvudsakliga jobb var att översätta. Först blev det tretton månader på socialministeriet där jag översatte demografiska texter och texter till Social tidskrift. Sedan jobbade jag på Finlands svenska kommunförbund, där Jacob Söderman var direktör. Jag var redaktör på Kommuntidningen men gjorde också översättningar. Där var jag sex år. Sedan blev det elva år på Finlands Stadsförbund och slutligen tjugo år på Svenska översättningsbyrån, som sorterar under Svenska Finlands Folkting. Jag efterträdde Dag Lindberg. På folktinget jobbade också Mikael von Nandelstadh. Det var tack vare honom som Majken sedermera hittade vägen till Helsingfors Pensionstagare. 

– Där har jag trivts bra – det lilla jag varit med, säger hon.

Betydligt längre har hon varit med i Helsingfors svenska arbetarförening.

– Pappa var aktiv socialdemokrat och var med och bildade fackavdelningen vid Ekåsens sjukhus i Ekenäs. Mamma blev också socialdemokrat och var lycklig då hon lyckades övertala Paakkisetä att rösta socialdemokratiskt. Själv har jag med ett undantag alltid röstat socialdemokratiskt, konstaterar hon. Men medlemmar blev vi först i mitten av 1980-talet. Det började med att vår son Anders gick med i Unga örnar. Det var Hedvig Mikkolaniemi som höll i trådarna. Då tyckte min man att vi också skulle ansluta oss till föreningen. Vi var ganska aktiva men en kort tid därefter avled min man. 

Alf-Erik Helsing