Av den uppfattningen är den norska socialdemokratiska Arbeiderpartiveteranen Bernt Bull, tidigare bland annat sekreterare för Arbeidernes Ungdomsfylking AUF, specialrådgivare för utrikesminister Knut Frydenlund och mångårig tjänsteman vid hälso- och omsorgsministeriet.

Till Arbetarbladet säger han att förklaringen ligger i spärrgränsen på fyra procent för att uppnå utjämningsmandat och de partier som ligger farligt nära den gränsen.

Arbeiderpartiet har nu under ledning av statsminister Jonas Gahr Støre innehaft regeringsmakten i fyra år. Och får man tro de färskaste opinionsundersökningarna så torde han fortsätta som statsminister fyra år till. Närmare trettio procent av väljarstödet för Arbeiderpartiet lovar i alla fall gallup.

– Men för att fortsätta att regera behöver Støre stöd av Sosialistisk Venstreparti, Senterpartiet, Miljøpartiet de Grønne samt yttervänstern Rødt. På motsvarande sätt ligger Kristelig folkeparti och Venstre som stöder en borgerlig regering farligt nära fyra procent, konstaterar Bull.

Man kan visserligen tala om två block; ett rödgrönt block och ett blått block. Men blocken är inom sig ingalunda eniga. Särskilt gäller detta energi- och miljöpolitiken och förhållandet till EU. Senterpartiet, Sosialistisk Venstreparti, Rødt samt det högerpopulistiska Fremskrittspartiet är emot ett norskt deltagande i den gemensamma energimarknaden, särskilt i fråga om elström till Europa, säger Bernt Bull.

Han påminner om att Arbeiderpartiet och det konservativa partiet Høyre långt har samma syn på energipolitiken. Under största delen av efterkrigstiden innehade Høyre och Arbeiderpartiet över hälften av stortingsmandaten och kunde om det var nödvändigt hota med att utnyttja denna majoritet. Men numera har de båda partierna bara fyrtio procent av rösterna bakom sig.

– Varken Arbeiderpartiet eller Høyre vill ha ett eventuellt norskt EU-medlemskap högt på dagordningen. Nu kör både Venstre och Miljöpartiet fram EU-saken. I miljhöfrågorna är Miljöpartiet enigt med Sosialistisk Venstreparti, Venstre och Rødt.
I bakgrunden finns de två folkomröstningarna om norskt medlemskap i EU år 1972 och 1994. Resultatet bägge gångerna var ett knappt nej-flertal. Men därtill följde en splittring tvärs igenom partierna. Bland annat splittrades både Arbeiderpartiet och det lilla liberala partiet Venstre efter folkomröstningen 1972.

– Mot den bakgrunden är Arbeiderpartiet ytterst försiktigt i sitt förhållande till EU. Sosialistisk Venstreparti är däremot klart emot ett medlemskap. Också Fremskrittspartiet motsätter sig EU, medan Miljøpartiet de Grønne nu är för. Även Venstre som för femtio år sedan splittrades är för EU, säger Bull.

Däremot råder det idag en stor enighet gällande försvarspolitiken.

– Alla partier i Stortinget stöder nu en militär upprustning och Sosialistisk Venstreparti går inte emot Natomedlemskapet, framhåller Bull.

Han anser att en bidragande orsak till Arbeiderpartiets framgång ligger i Jonas Gahr Støres växande popularitet.

– Støre utstrålar idag en auktoritet medan Høyres ledare, den forna statsministern Erna Solberg börjar bli sliten. Enligt opinionsundersökningar vill de flesta att Støre fortsätter som statsminister. På andra plats kommer Sylvi Listhaug som är ordförande för Fremskrittspartiet som nu är Norges näststörsta parti efter Arbeiderpartiet – och därmed också större än Høyre.

Dessutom vill majoriteten av Høyres väljare hellre se Støre än Listhaug som statsminister, säger Bull.

Hans intryck är att det just nu råder en god och optimistisk stämning inom Arbeiderpartiet inför valet nästa måndag.

– Men det lönar sig inte att vila på lagrarna. En stor fråga är hur man kommunicerar med de nya medierna. På den punkten har Høyre och speciellt Fremskrittspartiets ungdomsorganisation varit bättre än vi.

– Men Arbeidernes Ungdomsfylking har tagit upp den kastade handsken och satsar på de nya medierna. Man måste minnas att dagens norska ungdom varken läser dagstidningar eller lyssnar på Radio- och tevebolagets NRK:s utsändningar på samma sätt som vår generation gjorde. Idag sitter de istället vid sina datorer.

– En tendens är att de unga kvinnorna i Norge dras åt vänster. De unga männen lockas däremot mer högerut.

Bull är nöjd med att den norska fackföreningsrörelsen aktivt engagerat sig i valkampanjen.

– Den fackliga Landsorganisationen LO stöder öppet en fortsatt Arbeiderpartiregering. I bakgrunden finns den europeiska tendensen att försvaga fackföreningsrörelsens ställning. Ett exempel från Norge är att entrepenörerna speciellt inom byggbranschen vill försvaga regelverket. De borgerliga partierna vill inte ha några extra förpliktelser som kunde stärka det nu gällande regelverket.

Bernt Bull pekar på bostadssituationen i Oslo.

– Vanligt folk har inte mera råd att flytta till Oslo Man räknar till exempel med att bara två procent av sjukskötarna i Norge har råd att skaffa sig en bostad i Oslo.

– Men spänningen i valet beror på osäkerheten beträffande vem som kommer över och under spärrgränsen, säger Bull. Och om vänsterblocket uppnår majoritet kommer aritmetikens detaljer att avgöra om man kan uppnå ett stabilt och avtalsbaserat samarbete eller om Arbeiderpartiet tvingas regera från sak till sak.