Det politiskt mest betydelsefulla med första omgångens resultat var att mångas mardröm kunde undvikas, dvs. att vi i andra omgången haft Alexander Stubb mot Jussi Halla-aho.

Mardrömmen kunde undvikas tack vare två huvudorsaker. Dels därför att Halla-aho till sin egen och Sannfinländarnas stora besvikelse visserligen lyckades mobilisera sina egna sympatisörer men praktiskt taget ingenting därutöver. Dels därför att en övervägande del av vänsterns och i synnerhet Socialdemokraternas potentiella väljare redan i första omgången röstade på Haavisto. Också här av två orsaker. Dels av taktiska skäl för att undvika ovannämnda mardröm. Dels därför att många vänsterväljare ansåg att Haavisto är den bästa kandidaten i dessa val och därför valde Haavisto redan i första omgången.

Första valomgången levererade en hel del intressant statistik om väljarbeteendet, som jag inte ids djupdyka i här. Men det tål nämnas att valresultatet återigen bekräftade att presidentvalet i första hand är ett personval. Det var endast Halla-ahos resultat som ungefär motsvarade Sannfinländarnas stöd i senaste riksdagsval och i färska gallupundersökningar. I övrigt delade sig kandidaterna klart i två kategorier: Haavisto, Stubb och Olli Rehn som klarade sig bättre än sina partier , samt Sari Essayah, Hjallis Harkimo, Li Andersson och Jutta Urpilainen som mer eller mindre klart blev under sina partiers motsvarande stöd. Med Jutta Urpilainen tyvärr i särklass i detta avseende.

x x x

I skrivande stund är läget inför den andra omgången fortfarande öppet i olika avseenden. De färskaste gallupsiffrorna före och efter första omgången ger Stubb ett klart försprång. Men loppet är inte kört.

För en stor del av Halla-ahos väljare är alternativen i den andra omgången på ett lite liknande sätt lika knepiga som de varit för vänstern om Halla-aho blivit tvåa i den första omgången. Svårt att välja mellan pest och kolera, som flera av Sannfinländarnas ledande koryfeer har formulerat sig. Hur många som låter bli att välja, vet vi först då valet är undanstökat. Men i övrigt får man väl anta att merparten av de sannfinländare som röstar, ställer sig bakom Stubb.

För Olli Rehns och Centerns väljare är väl läget mera intressant ur Haavistos synvinkel. En vedertagen uppfattning är ju att också av Rehns väljare kommer merparten att stanna för Stubb. Men här råder knappast någon automatik, vilket var fallet i presidentvalet år 2006. Då hade centern och samlingspartiet ett avtal, att i andra omgången stöder det andra partiet den kandidat som går vidare till andra omgången. Avtalet höll åtminstone på partinivå, Centern stödde Niinistö. Åtminstone i det här avseendet är läget nu annorlunda. Centern och Rehn har inte ”testamenterat” sitt stöd åt Stubb.

I sin kampanj tog Rehn i flera sammanhang ett fördolt eller öppet avstånd till Stubbs linje. Och en rad kända centerveteraner, med Sirkka-Liisa Anttila och Liisa Hyssälä i spetsen, förhöll sig oförtäckt kritiska till Stubb. Dessa händelser har tydligt noterats inom Haavistos kampanjorganisation. I synnerhet i Yles valdebatt på torsdag kväll friade Haavisto öpppet till Rehns och Centerns anhängare. Med vilken effekt, återstår att se.

Samtliga övriga partier, inklusive SDP, har valt att inte som parti formellt ta ställning för någondera av kandidaterna. Man överlåter åt väljarna och sina medlemmar att fatta avgörandet.

x x x

Samtidigt som Antti Lindtman senaste tisdag offentliggjorde partiets beslut om att inte ställa sig bakom någondera av de två återstående kandidaterna, meddelade han också att partiet ska göra en grundlig analys av resultaten i de tre senaste presidentvalen. Det är välkommet, och jag tänker återkomma till några synpunkter på detta i en andra artikel om presidentvalet efter den andra omgången.

Jag har personligen inga problem med att vi som parti inte tar någon explicit ställning i valet mellan Haavisto och Stubb. Nu ligger det på enskilda partimedlemmars ansvar att ta ställning, och många har redan gjort det. Men samtidigt måste vi nog som parti undvika att skapa en bild att vi skulle ställa oss helt neutrala i detta val. Och ännu värre, att vi skulle ha hoppat över på läktaren och passivt följer med hur duellen mellan Haavisto och Stubb fortskrider. Förutom ett personval är det ju syvende och sist också ett linjeval i vissa centrala frågor.

Vårt parti och Jutta Urpilainen hade det klart bästa valprogrammet i valets första omgång. Ingen ska lämnas utanför var en lysande paroll. Men vi kan ju inte bli liggande på lagrarna. Vi bör göra vad som göras kan för att våra viktiga linjedragningar syns på olika sätt också under kampanjens andra omgång.

Det har sagts att skillnaderna mellan Haavisto och Stubb inte är himmelsvida när det gäller de stora linjerna i utrikes- och säkerhetspolitiken, och det stämmer väl. Men själv kan jag utan svårigheter säga, att i den andra omgången är det Haavisto som ligger närmast den politiska linje Jutta och vi förde fram i den första valomgången.

Ungefär samma gäng FSD-aktiva som publicerade en appell för Jutta i den första valomgången, har nu gjort det samma för Pekka Haavisto.

I appellen lyfter vi fram särskilt tre stora frågor där Haavisto är bäst skickad att leda Finlands politik:

– vi ska hålla fast vid Finlands status som ett kärnvapenfritt land och på alla plan stöda strävanden till en global begränsning och kontroll av kärnvapnen;

– vi ska arbeta för att återupprätta och förnya det multilaterala regelbaserade samarbetet i allmänhet, och vi ska främja ett förstärkt biståndssamarbete och dialog med länderna i den globala södern i synnerhet;

– och vi ska engagera oss aktivt i det globala samarbetet för att stävja klimatkrisen och minskningen av den biologiska mångfalden.

x x x

Jag vill avsluta med en personlig kommentar. I presidentvalet 1994 deklarerade Jörn Donner att han känner både Martti Ahtisaari och Elisabeth Rehn, och därför stöder han Ahtisaari. Jag vågar mig på att travestera på den här anekdoten genom att säga: jag känner både Pekka Haavisto och Alexander Stubb, därför stöder jag Pekka Haavisto.

Folke Sundman

Helsingfors