Året med 13 månader (2020) är Linderborgs redigerade dagbok där hon bland annat har valt att utelämna affärshemligheter och onödiga upprepningar. Hon skriver utlämnande om sitt stormiga privatliv men man ska inte tro att hon avslöjar allt hon har skrivit i dagboken, utan det som platsar inom bokens ramar.

Linderborg skriver analytiskt och engagerande, man får mycket att tänka på också när man inte håller med henne. Som kulturchef slogs hon för yttrandefriheten och för en mångsidigare debatt. När det gäller #metoo förekom hon på båda sidorna av skyttegravarna och belyser diskussionen inte minst ur klassperspektiv. Det gentrifierade Södermalm är var hon och många journalister bor och själv har hon gjort en klassresa från en kommunistisk arbetarfamilj till en debattör som har svårt att platsa in i dagens vänster. För henne är klassfrågan central och identitetspolitiken svårare att ta till sig.

Linderborgs inledande hållning när #metoo slog igenom var att ställa sig kritisk mot överdrifterna. Sedan drabbades Aftonbladet av anklagelserna mot Fredrik Virtanen i ett av de mest omdebatterade fallen. Kvinnan som anklagade Virtanen för våldtäkt blev senare dömd för grovt förtal i Stockholms tingsrätt och båda parterna överklagade domen. Vägen ut ur att ha varit måltavla visade sig för Aftonbladet vara att publicera anklagelser som involverade en annan institution. Teaterchefen Benny Fredriksson blev ett speciellt uppmärksammat fall, inte minst efter att han begick självmord när karriären gick i kras. Han anklagades på Aftonbladets kultursidor att ha främjat en kultur där kvinnor drabbades av sexuella övergrepp. Linderborg själv skrev mycket kritiskt om Fredriksson och hon blev sedan anklagad för att ha förorsakat teaterchefens självmord.

Aftonbladet anklagades för att ha fokuserat granskningen på en person när man borde ha sett stadsteatern och Stockholms stad som institutioner med problem. Strax innan Fredrikssons självmord blev Linderborg lämnad av sin man och en mycket stor del av boken är följaktligen en intim uppgörelse, ett sätt att skriva sig ur en havererad relation. Effekten blir dubbelbottnad i och med att Linderborg har varit både en kritiker av och medverkande i #metoo. På samma sätt redogör hon för att ha varit den som har lämnat och blivit lämnad, den som har varit otrogen och som har upplevt otrohet av sin partner. Det dubbla perspektivet är också det som utmärker hennes relation till klass, från att ha upplevt fattigdom som barn har hon nått en avundsvärd position i samhället och i vissa fall får bekräftelse för en lyckad klassresa av lyxkonsumtion.

Ett viktigt spår i boken är Linderborgs relation till kommunismen och vänstern. Före Berlinmurens fall hade hon trott hon på kommunismen och sedan när hon hade insett sovjetsystemets brister, ställde hon kritiska frågor till mormodern som hade arbetat som propagandaröst för Radio Moskva. Mormodern hade dött redan innan den aktuella dagboksperioden men hon hade försvarat realsocialismen i politiska diskussioner en bit in på 2000-talet och svarat undvikande på dotterdotterns kritiska frågor. Linderborg har ett starkt rättvisepatos och under bokens period skrev hon sin andel av Populistiska manifestet (2018) som hon publicerade tillsammans med Göran Greider. Tillsammans försöker de få den politiska vänstern att inse hur man ska få upp ögonen för arbetarklassen och ta debatten med högerpopulisterna.

Som helhet bjuder Linderborg på många givande insikter i det svenska samhället. Dagboksformatet passar bra för skildringen av hur #metoo sköljde över och ändrade medielandskapet mycket snabbt. Också Svenska Akademiens skandal blir belyst ur Linderborgs synvinkel. Med sin arbetarklassiga bakgrund upplever Linderborg ett starkt avstånd till kulturelitens högsta kretsar och deras sätt att vara. Hon har hittat sin rätta miljö på Aftonbladets redaktion även om just positionen som kulturchef blir för betungande under perioden som skildras i boken. Hon jämför sin egen lojalitet mot Aftonbladet med hur tidigare generationer i hennes kommunistfamilj kände lojalitet mot partiet. Till en del är det just journalistens lojalitet mot tidningen som förklarar hennes snabba vändningar i frågan om #metoo. Boken är en både underhållande och allvarsam resa mot självinsikt och innehåller en hel del samhällsanalys på köpet. Det finns mycket självironi i Året med 13 månader som ger en sympatisk bild av författaren.

Recension: Åsa Linderborg, Året med 13 månader (2020); Polaris; 495 s