I Finlands okända krig (Utgiven på finska som Villi itä redan år 2019) gör historikerduon Aapo Roselius och Oula Silvennoinen upp med den kraftigt romantiserade bild av Finlands inblandning i dessa konflikter som har levt kvar in i våra dagar. Frikårskrigen har i den vita finska historieskrivningen blivit ”frändefolkskrig”, ädla och ärorika expeditioner drivna av hjältemod och ett nationellt frändskap med folken i Finlands närområde. Den berättelse som här rullar ut sig är en helt annan; brutal och stundtals nästan tragikomisk, medryckande med drag av en klassisk äventyrsroman.

Genom att också redogöra för de svenska och danska förband som deltog i konflikten lever författarna upp till underrubriken, ”Finska och skandinaviska frikårer i Baltikum och Ryssland 1918-20”. Fokus ligger ändå på de finländska frikårerna och deras eldprov; expeditionerna till Vita Karelen och Olonets-Karelen, samt inblandningen i Estniska frihetskriget. Totalt uppskattas 10 000 finländare ha deltagit i frändefolkskrigen, medan tusentals engagerades i underhålls- och biståndsverksamheten på hemmafronten. Många av dem kom aldrig tillbaka.

Samtidigt är författarna måna om att presentera och förklara den större, världspolitiska dimensionen – med nedslag bland annat hos spartakisterna i Berlin och de tyska frikårerna i Lettland. Det är ett välkommet drag. Baltikum och Östeuropa i första världskrigets kölvatten visar sig snabbt vara en komplicerad spindelväv av olika politiska och nationella intressen, med en mängd aktörer indragna i konflikter på flera fronter. Följaktligen blev också kriget både rörigt och rörligt; till skillnad från världskrigets ställnings- och skyttegravskrig utvecklade sig snart konflikten i Baltikum till ett slags gerillakrig, där kontrollen över vissa strategiskt viktiga platser blev nyckeln till framgång. Författarna gör sitt bästa för att sammanfatta trupprörelserna och de större sammandrabbningarna men för en läsare utan större intresse för militärhistoria blir uppsjön av namn, platser och förband stundtals lite väl rörig.

Bokens stora styrka ligger istället i personporträtten, som författarna målar med humanistiska penseldrag – utan att varken försköna eller förlöjliga. I frikårernas persongalleri finns veteraner från jägarrörelsen och inbördeskriget, idealistiska ungdomar och civila, äventyrare och kriminella; alla iväglockade på ödesdigra expeditioner långt utanför Finlands gränser, där verkligheten oftast visade sig vara en annan än propagandans och äventyrsromanernas. Istället för att fostra, rena och upphöja visade sig kriget fördärva, invalidisera och döda. Bara expeditionen till Olonets-Karelen krävde närmare 400 finländska dödsoffer.

Att myten om de renande frändefolkskrigen har levt kvar tillskriver författarna till stor del de många överlevare och veteraner, som under mellankrigstiden kom att uppnå framträdande positioner i den unga republiken Finland – som författare och opinionsbildare, inom politiken och i näringslivet. För många av dem blev äktfinskheten och frändefolkstanken ledstjärnor som ledde dem via Akademiska Karelen-Sällskapets mötesrum rakt in i den politiska hetluften, under Lapporörelsens glanstid tio år senare. Flera karaktärer är bekanta från Roselius och Silvennoinens senaste samarbete – utmärkta Svart gryning (2016), om fascismen i Finland efter inbördeskriget.

Trots att många veteraner i sin besvikelse efter de misslyckade krigen drevs till högerradikala och extremnationalistiska miljöer betonar författarna ändå att långt ifrån alla drevs av någon grundmurad politisk övertygelse. Frikårernas lockelse och propaganda drog ofta till sig mycket unga män, desperata att hävda sig i ett finskt samhälle uppfyllt av ”krigshjältemod”. Krigandet kom därför också att präglas av en stor pojkaktighet. Småleendet som ligger nära till hands då man läser om hur de, likt en annan Don Quijote, rider ut i strid mot estniska väderkvarnar stelnar ändå snabbt med vetskapen om deras öden – för att inte tala om den terror som, likt under finska inbördeskriget, följde i truppernas spår.

Under de senaste årtiondena har Finland framgångsrikt gjort upp med arvet och spökena från inbördeskriget 1918. Historieskrivningen kring de så kallade Frändefolkskrigen har däremot länge haft en starkt ideologisk färg. Det gör Finlands okända krig till en viktig bok, för den som vill förstå det självständiga Finlands rötter och tidiga historia. Det gäller i och för sig för de flesta av författarnas tidigare verk. I synnerhet namnet Aapo Roselius blir allt mer en kvalitetsstämpel för finländsk populärhistorisk litteratur.

Recension: Aapo Roselius & Oula Silvennionen, Finlands okända krig – Finska och skandinaviska frikårer i Baltikum och Ryssland 1918–20 (svensk översättning, 2021); Lind & Co; 400 s.