Protagonisten Jonas Björknäs (Joel Häggblom) har fått stå för de flesta sysslorna i och omkring föreningen ‒ han klappas på axeln och kallas en eldsjäl. I det kapitalisterna infinner sig, pekar på en bildpresentation och rappar fram sitt ärende, måste den lilla gemenskapen plötsligt så att säga organisera sig. Att inte lita på att Björknäs sköter saken själv ‒ för hur skulle han kunna? ‒ blir föreningens utmaning.

Flera för farsen arketypiska karaktärer får stoltsera: professorhjärnan Jan-Sten Wick-Löfv (Ivar Bremer), det motsatspräglade syskonskapet ”Stickan” och ”Vonne” Stenbacka (Ilmi-Emmi Wentzel och Andreas Kvisgaard) samt den goda tanten ”Berran” Björknäs-Knutström (Rebecca Strömsten). Speciellt fantastisk är gubbrollen ”Bosse” Knutström (Salomon Z. Patrick), vars tankspriddhet och torra reflektioner kring rökt fisk är härliga.

Det är inte långsökt att tolka Bättre fäkta än illa fly som en allegori för teaterverksamhetens, om inte hela konstbranschens, kamp mot dagens nyliberalistiska strömningar. I enlighet med detta brukar den publiken flitigt, tvingar den ta ställning till alla dessa hot ‒ handlingen utspelar sig på föreningens årsmöte och besökarna får nämligen spela rollen av alla som infunnit sig för kommunens bästa. I pamfletten skriver Tom Rejström i egenskap av (medförfattare, regissör och) ordförande för Skärgårdsteatern r.f.: »Tack för att du vill vara med och bära ansvar för hembygdens väl! Vi lever i katastrofala tider och därför behöver vi samlas.« Således erbjuds åskådaren en möjlighet att lättare leva sig in i handlingen: det är även hen själv som hotas av de ovannämnda företagarna jämte Kvarnström.

Den centrala konflikten, att en gemenskap (för att inte nämna just en förening) hotas av det nyliberalistiska i form av några kommersiella fjantar i frack förefaller mig ändå vara en rätt oengagerad sådan. En mera nyanserad porträttering av detta stora systematiska hot vore inte omöjlig att få till stånd, ens med tanke på farsen som karikatyrernas genre. I vår samtid kanske det inte längre räcker att kapitalisterna kommer till ens tröskel och att de mot slutet får en lätt smäll på fingrarna i vänskapens anda. Visst ska det pacifistiska och välvilliga betonas, men denna typiska porträttering av problemet är inte längre alls övertygande, ens i formen av allegori: det förtryckande senkapitalistiska systemet har föga gemensamt med farsens sedvanliga nyliberalister.

Pjäsens mål är däremot nog inte att göra några banbrytande politiska anspråk, utan att bruka humorn som verktyg för vardaglig medmänsklighet. Dess styrka ligger i de unga skådespelarna, vilka bidrar med en tacksam självmedvetenhet och -ironi. Oavsett åskådarens klasstillhörighet eller politiska övertygelse är Bättre fäkta än illa fly en angenäm och gäcksam upplevelse.

Recension: Bättre fäkta än illa fly (Skärgårdsteatern)
MANUS Tom Rejström, Martin Paul
REGI Tom Rejström
SCENOGRAFI OCH KOSTYMDESIGN Ivar Sundman
DRAMATURG Linnea Hermansson
KOMPOSITÖR OCH LJUDDESIGN Martin Fagerudd
PRODUCENT Willjam Tigerstedt
GRAFISK DESIGN M.M. Samuel Karlsson

PÅ SCENEN Ivar Bremer, Joel Häggblom, Daniella Johansson de Laurentis, Catarina Korkman, Andreas Kvisgaard, Solomon Z. Patrick, Maria Skrudland, Rebecca Strömsten, Ilmi-Emmi Wentzel