Bra, därför att boken handlar om hur en fiktiv person vid namn Felix Backlund från Borgå ansluter sig till Röda gardet och den vägen till slut hamnar i Dragsviks fånglägerhelvete där han också avlider av hunger och umbäranden just när han ska bli frigiven. Av namnet att döma förefaller en stor del av bokens personer ha varit svenskspråkiga också om skillnaden mellan finsk- och svenskspråkiga socialdemokratiska organisationer blev något diffus.

Helt fiktiv är boken inte. Huvudpersonen Backlund är en avlägsen släkting till Wahlström, men han hette i verkligheten något annat. De historiska händelserna, förhörsprotokollen, samt personkorten bygger på autentiska källor. Däremot är Felix Backlunds förehavanden fiktion.

Det oaktat ger skildringen av hur Backlund växte upp i ett torpar- och herrgårdssamhälle i slutet av 1800-talet en mycket realistisk bild av de hårda klassmotsättningar som då rådde i Finland. Borgånejden var inget undantag. Där var det inte lätt att vara organiserad socialdemokrat. Helt riktigt ansluter sig Backlund, till yrket dräng i ett häststall som tillhör en stor gård, till Borgå finska arbetarförening och därmed också till Finlands socialdemokratiska parti hösten 1910. Oron för vad gårdsledningen skulle tycka om ett sådant politiskt engagemang var stor. Därmed hade uppenbarligen hans kommande öde samtidigt blivit beseglat.

En av de mest namnkunniga röda ledarna, nämligen Kullervo Manner, skymtar fram i berättelsen. Han verkade vid den här tiden som ung journalist vid den finskspråkiga lokaltidningen Uusimaa i Borgå. Manner var en karismatisk ledare som hade lätt att appellera till en större publik. Men liksom många andra av dem som i inbördeskrigets slutskede flydde till Ryssland skulle också Manner sluta sina dagar i ett av Stalins arbetsläger.

Wahlström har valt en intressant berättarteknik. I princip handlar nästan vartannat kapitel om huvudpersonens liv eller om det dramatiska historiska händelseförloppet och vartannat om fånglägret i Dragsvik. Man kan säkert ha olika åsikter om denna metod. Men åtminstone enligt recensentens uppfattning fungerar greppet bra.

Felix Backlund låter mycket övertygande när han på ett ställe i boken påminner om att socialdemokraterna inte tror på våldet och att partiet inte stöder en blodig revolution. Tyvärr talade han och många av hans likasinnade gelikar för döva öron. I boken får man följa med hur våldet i inbördeskriget ständigt eskalerar. Ändå var de rödas överbefälhavare i Borgå, målaren Kustaa Salminen en human och klok man. Efter förhör släpptes många av de borgerliga vita fångarna som uppsamlats i Borgå societetshus. De fick till och med rätt att fritt röra sig ute på stan.

Felix Backlund kom som sanitär att uppleva det röda Tammerfors slutstrid och fall i mars-april 1918. Här berörs i korthet de legendariska striderna på Kalevankangas begravningsplats som ingående skildrats av bland annat professor Heikki Ylikangas i hans mästerverk Vägen till Tammerfors som utkom på 1990-talet.

I Kotka är det slut med huvudpersonens krigande och han blir röd fånge. De rödas situation är dessutom helt hopplös i synnerhet som deras ledare flytt till Petrograd. Än en gång finns det anledning att fundera på vad de finlandssvenska socialdemokraternas mångårige ordförande Lars ”Basse” Lindeman kritiskt brukade säga om vissa av de röda ledarna. De satte andra att offra sina liv  och de övergav sina anhängare bara för att själva kunna sätta sig i säkerhet i Ryssland.

Läsaren får ta del av detaljerade skildringar av fånglägrets fasor i Dragsvik. Något som tidigare i bokform beskrivits av historieläraren Sture Lindholm från Ekenäs. För övrigt också nämnd i källförteckningen. Bokens författare Bertel Wahlström har aldrig varit engagerad i något politiskt parti. Men under skoltiden i Svenska Normallyceum, ”Norsen” i Helsingfors, umgicks han flitigt med de så kallade sexlingarna. Det var de sex av hans klass- och studentkamrater: Folke Sundman, Thomas Micklin, Henrik Ulfvens, Jarl Ekström, Henrik Helenius samt nyligen bortgångne Rolf Johansson som  hösten 1968 återupplivade Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb. Wahlström blev då till och med inbjuden för att vid ett av ungdomsklubbens möten i rum 22 i Folkets hus vid Paasivuorigatan i Helsingfors berätta om Frälsningsarmén som han redan tack vare sin släktbakgrund visste så mycket om.

När man läser hans bok om ett enskilt människoöde och inbördeskrigets Finland noterar man att lärospånen från umgänget med de socialdemokratiska ungdomsklubbisterna glädjande nog inte gått helt spårlöst förbi.

Recension: Bertel Wahlström; Minne askeleesi vievät (2020), Opus Liberum; 132 s.