Fransk klasskamp och demokratins framtid ges ut på Verbal förlag, som en del av förlagets samarbete med tankesmedjan Katalys. Tanken bakom essäserien är att väcka debatt kring aktuella samhällsutmaningar, genom ”en serie böcker som vi tror den breda vänstern behöver”. Karavelis bok, den senaste i serien, lever mer än väl upp till den ambitionen.

Med ett nytt, avgörande val bakom hörnet tar Karaveli avstamp i ett tidigare: det förra presidentvalet i Frankrike, år 2017. Valresultatet innebar visserligen en avvärjningsseger i kampen mot den växande högerradikalismen; då som nu stod valet i den andra omgången mellan högerextremisten Marine Le Pen, från partiet som då fortfarande hette Nationella fronten (numera Nationell samling), samt högerliberalen och den slutliga vinnaren Emmanuel Macron. Samtidigt som champagnen korkades hos Macrons nygrundade parti En Marche! (”Framåt!”) dracks däremot gravöl för den traditionella franska vänstern. Det socialdemokratiska Socialistiska partiet (Parti Socialiste, PS), som länge varit ett av landets ledande, lyckades bara samla drygt sex procent av rösterna. I parlamentsvalet samma år tappade partiet drygt 250 av sina 280 mandat.

Socialistpartiets traditionella väljare har sedan länge hoppat av det sjunkande skeppet. Macrons slutligen bekväma seger, med 66.1 procent av rösterna, möjliggjordes bland annat av att den besegrade franska vänstern – framför allt de traditionellt socialdemokratiska väljarna – nästan mangrant valde honom framom Le Pen i den andra valomgången. Över 60 procent av Macrons väljare i valet 2017 identifierade sig till och med som vänster. Någon vänsterman är Macron, trots en kort bakgrund inom det socialistiska partiet, ändå inte. Det har hans presidentperiod tydligt visat. Under sina år vid makten har Macron, med Karavelis ord, ”bedrivit en oförtröttlig klasskamp uppifrån”. Han har försämrat arbetsrätten, avskaffat förmögenhetsskatten och försökt genomföra en pensionsreform för att undergräva de franska löntagarnas pensionsrättigheter. Den kombination av ekonomisk liberalism och kulturell progressivism som har fått det klatschiga namnet Macronism har, enligt Karaveli, blivit ett skräckexempel på hur nyliberalismen destabiliserar och i förlängningen hotar demokratin.

Gula, bruna eller röda västar?

Reaktionerna på Macrons politik lät inte heller vänta på sig. Hösten 2018 lystes de franska gatorna upp av gula reflexvästar, då hundratusentals människor – framför allt ur arbetarklassen och den lägre medelklassen – gick ut i protest mot den nya politiken. Den tändande gnistan var höjd bensinskatt men i bakgrunden fanns ett bredare folkligt missnöje. Bland annat krävde demonstranterna återinförd förmögenhetsskatt, en rättvisare fördelningspolitik och en stärkt demokrati. Macron svarade, i fransk tradition, med att släppa lös ett polisövervåld som har väckt kritik både inom EU och av FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter.

De gulklädda demonstranterna utmålades, både i Frankrike och i internationella medier, som bruna. Det är ett påstående som går i linje med den allt populärare uppfattningen av den moderna arbetarklassen som högerradikal. Enligt Karaveli är det en sanning med modifikation, i alla fall i Frankrike. I valet 2017 samlade visserligen Le Pen 39 procent av arbetarrösterna, 45 procent om man räknar bort arbetare med nordafrikansk bakgrund. Det är mer än vad det franska Kommunistpartiet någonsin lyckades med under sin storhetsperiod. Samtidigt väljer också allt fler att stanna hemma på valdagen. I regionvalen 2015, då Nationella fronten samlade 43 procent av arbetarrösterna, valde 61 procent av arbetarna sofflocket framför vallokalerna.

I det ljuset är gula västarnas framgångar uppseendeväckande. Innan de slogs ner av övermakten lyckades demonstranterna med det som socialistpartiet länge har misslyckats med: de förde upp de sociala rättvisefrågorna på agendan igen. Bakom sig enade de en stor del av det franska folket. Enligt mätningar stödde 70 procent av befolkningen de gula västarna i deras krav. Karaveli citerar den franska historikern Emmanuel Todd, som påpekat att Frankrike med de gula västarna har ”återfått det proletariat som vi gillar”; en arbetarklass som istället för att rikta sin ilska mot islam och invandrare tar strid för social rättvisa, mot den härskande klassen. Denna nya klasskamp har enligt Todd en potential att bryta etniska barriärer och ena fransmän av olika bakgrund.

Någon partipolitisk mobilisering har massornas missnöje och protester däremot inte fört med sig. I förlängningen har också de politiska konsekvenserna uteblivit. Enligt Karaveli är det framför allt en följd av den klyfta som har uppstått mellan den franska arbetarklassen och ”den progressiva, partipolitiska eliten”. Trots att högervridningen inom den franska politiken har dragits till sin spets under Macron går den att spåra tillbaka till slutet av 1980-talet, då socialisterna gick in för sin nya, marknadsliberala linje. Den har inneburit ett hårt slag mot paritets traditionella klass- och väljarbas, som följaktligen har övergivit partiet.

Det finns en föreställning, både i Frankrike och på annat håll, om att socialisterna vore tvungna att överge sina progressiva kulturella värderingar för att hålla fast vid sin gamla väljarbas. Följaktligen har många socialdemokrater, framför allt på högerkanten, sökt en ”progressiv allians” med radikala borgare – och i förlängningen hållit fast vid marknadsliberala värderingar – snarare än att se dem som en del av problemet. Enligt Karaveli är den franska erfarenheten en läxa i vad som väntar på andra sidan av den alliansen, när arbetarna har sökt sig till ytterhögern och den radikala borgaren visar sig vara högerliberal. En läxa som det franska socialistpartiet har tvingats lära sig den hårda vägen. I årets presidentval nådde partiet inte ens över två procent av rösterna. Samtidigt nådde radikalvänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon över tjugo procent. Uppenbarligen är det inte den socialistiska politiken som skrämmer.

Kursändring

Karavelis översikt av den franska vänsterns och klasskampens historia imponerar, genom att samtidigt vara grundlig och översiktlig. Han förankrar sin analys både i historisk forskning och aktuell samhällsanalys och håller ständigt blicken både höjd och skärpt. Förankringen till samtiden och det större, ideologiska perspektivet är ständigt närvarande. En av Karavelis centrala poänger är att även svenska – och, vill jag tillägga, finländska – socialdemokrater har mycket att lära sig av det franska skräckexemplet. Hans dom är tydlig: socialdemokratins nyliberala kursändring har varit ett stort misstag. Och när den nu ska korrigeras, i snål högerblåst, är minnet kort.

Vägen tillbaka till den traditionella väljarbasen är inte, som allt fler socialdemokrater hävdar, att tona ner kampen för etniska och sexuella minoriteters rättigheter och internationalism. Det har alltid har varit en central del av vänsterns politik. I en tid när både ekonomiska och sociala samhällsklyftor ökar måste socialdemokratin istället utgöra ett tydligt alternativ till högerns ekonomiska politik. Karaveli menar att François Mitterrands arvtagare måste visa väljarna ett alternativ ”mellan Macrons auktoritärt anfäktade högerliberalism och högerextremism” och därigenom återupprätta både sig själva och den demokratiska valmöjlighet som så många arbetarväljare tydligt saknar.

Nyliberalismen är inget hållbart alternativ till högernationalismen. Som Karaveli påpekar lever de i en typ av pervers symbios, där den förra göder den senaste, samtidigt som nyliberalerna är beroende av högernationalisterna för att framstå som det progressiva alternativet. Det har Macrons presidentperiod tydligt visat. Det kan mycket väl komma att bära honom till en ny period. Men framför allt är det bakläxan bakom den franska (social)demokratins misslyckanden.

Recension: Halil Karaveli, Fransk klasskamp och demokratins framtid (2022); Verbal förlag; 78 s.