Jouko Aaltonen och Seppo Sivonen har valt att belysa det kolonialistiska projektet i nuvarande Kongo-Kinshasa ur ett skandinaviskt och finländskt perspektiv. Bokens huvudperson är finländaren Akseli Leppänen som vistas i Belgiska Kongo efter Leopolds II:s tid, men även svenskar, danskar, norrmän och övriga finländare lyfts fram.

Ur ett finländskt perspektiv är just Akselis historia i boken Kongon Akseli fascinerande. Men när man tänker på de fruktansvärda brott som begicks i samband med Leopolds koloniala äventyr, är det tidigare skandinaviska kolonisatörer och deras roll i skeendet som verkligen väcker en del frågor.

Kongostaten eller Fristaten Kongo var i personalunion med Belgien mellan 1885 och 1908. Leopold II hade ett jättestort land som sin personliga koloni och de brott som begicks mot landets invånare var ytterst grymma. Efter att rapporterna om grymheterna spred sig, upphörde kolonin att vara kungens personliga egendom och blev Belgiska Kongo, egendom av den belgiska staten. Grymheterna upphörde inte men den allra värsta perioden var över.

Leopold II besökte aldrig sin koloni och som koloniala administratörer hade han en förkärlek för skandinaver. Som kung för ett litet land med en jättekoloni var han helt enkelt rädd för företrädare för stormakter. Belgiens regering hade inget ansvar för vad som skedde i Kongostaten, eftersom det var kungens egendom. När Leopold till slut gick miste om den privata kolonin, var det till sitt Belgien han måste överlåta egendomen, inte till en kolonial stormakt som han fruktade.

Man kan förstås inte säga att skandinaver var de värsta brottslingarna när det gäller Kongostatens fruktansvärda brott. Några av de värsta kolonialherrarna i Kongo var belgare. Det var ändå förhållandevis många skandinaver på plats och de hade rykte om sig att vara pålitliga. Systemet de var med om att bygga var rena skräckväldet där urinvånarna helt saknade människovärde i kolonisatörernas ögon. Den tyngsta och mest hjärtskärande biten i Kongon Akseli handlar om gummiterrorn.

Rent ekonomiskt gällde det snabba profiter för Leopolds räkning. Systemet var så grymt att undersåtarna bröts ned, inte bara mentalt utan en del höggs i bitar rent fysiskt. Gummiekonomin ledde alltså till en snabb uppgång men det var inte möjligt att upprätthålla samma produktionstakt i längden. I början fick man ändå resultat av att man krävde helt omänskliga prestationer av urinvånarna.

När Akseli Leppänen kom till Belgiska Kongo, var det koloniala systemet redan väletablerat. Han hade blivit lämnad av sin stora kärlek och ville därför komma långt bort från Finland. Våldet som utövades mot urbefolkningen chockerade honom till en början men han vande sig vid systemet. För att medverka i ett såpass rasistiskt system med ett hårt förtryck, var han relativt nyfiken när det gällde den afrikanska kulturen. Ändå blev han en förtryckare och började piska sina underställda så som var brukligt.

Belgiska Kongo lämnade han 1931 efter att ha avancerat till varvschef och ha tillbringat 18 år i kolonin. Många av nordborna som åkte till Afrika återvände inte levande, men trots tropiska sjukdomar överlevde Leppänen och hemma i Finland gifte han sig med systern till sin ungdoms kärlek. Belgien mindes honom med olika medaljer och han blev riddare av Leopold II:s orden. Vid begravningen i Tavastkyro 1938 får änkans syster, den stora ungdomskärleken, hedersuppdraget att täcka kistan, enligt den avlidnes önskemål.

Ett intressant spår är Akselis religiositet och även annars kyrkornas roll i det koloniala projektet. Några missionärer medverkade i det värsta förtrycket, medan andra arbetade hårt för att avslöja grymheterna. Detta ledde till spänningar mellan missionärer och kyrkor. Det var inte helt självklart för alla kristna européer och nordamerikaner att tortyr, mord och våldtäkt var rätt metoder i vad som i festtal presenterades som ett civilisatoriskt upplysningsprojekt. Just för Akseli var grymheterna till en början chockerande men något han vande sig vid och blev delaktig i förtrycket för att kunna berika sig och avancera i karriären.

Kolonialismen innebar ett grymt förtryck i många olika delar av världen, men det var en alldeles särskild form av ondska som utövades i det nuvarande Kongo-Kinshasa. En del av de delaktiga skandinaverna presenterade helt enkelt en fullständigt felaktig bild av vad de var medskyldiga till när de kom hem. En sak var att acceptera att grymheten hörde till systemet och en annan var att ljuga om vad man hade gjort.

Joseph Conrad och Roger Casement och många andra gjorde det gällande vad som hände på riktigt. Förtrycket avslöjades och diskuterades i Europa. Leopold II förde ett aktivt informationskrig för att undanhålla information om hemskheterna som begicks i hans namn. Ändå var det inte helt självklart att placera honom och de efterföljande belgiska koloniala härskarna bland historiens skurkar. Med Kung Leopolds vålnad gjorde historikern Adam Hochschild slutligen det gällande att det som gjordes i den västerländska civilisationens namn i mörkaste Afrika hade ingenting med civilisation att göra.

Jouko Aaltonen och Seppo Sivonen bidrar till förståelsen av det koloniala arvet med sin bok. Man förstår bättre vilken sorts mentalitet de nordbor hade som åkte till Afrika för att medverka i det koloniala projektet. Det är också viktigt att förstå att det värsta förtrycket i Kongostaten hade inte varit möjligt, åtminstone hade förtrycksmaskineriet inte löpt så smidigt, utan gedigna insatser av nordbor.

Recension: Jouko Aaltonen & Seppo Sivonen, Kongon Akseli. Suomalaiset ja skandinaavit kolonialismin rakentajina (2022); Into Kustannus; 314 s.