Ingemar Raukola har den svåra uppgiften att som ensam skådespelare vara den bärande kraften i en hel pjäs från början till slut. Han klarar sig utmärkt med en mångsidig och finurlig prestation.

Bearbetningen som Åbo Svenska Teater har valt att iscensätta har skrivits för Örebro Teater där den blev en framgång på 2010-talet. Pjäsen handlar om en högstadieelev som läser Goethes klassiker på 1990-talet och blir förälskad i en flicka som lyssnar på goth rock. Han speglar sin egen kärlekshistoria i romanens olyckliga kärlek som leder Werther till självmord när han inte får sin Lotte.

Förbluffande enkelt växlar Raukola ständigt mellan att vara högstadieeleven Ingemar på 1990-talet och att vara Werther på 1770-talet. Med hjälp av ett par skyltdockor får han även de övriga gestalterna närvarande.

En viktig dimension i pjäsen är hur förmedla gamla klassiker som Goethes 1700-talsroman till tonåringar. Redan på 1990-talet låg romanen över 200 år tillbaka i tiden och om ett par år blir det 250 år sedan den utgavs. Pjäsen har en pedagogisk och allmänbildande funktion, att väcka tonåringarnas intresse för bildning genom att dra likhetstecken mellan romantikens litteratur och goth rock.

För dagens ungdomar är The Cure och 1990-talsrock föräldragenerationens musik. Den allmänbildande effekten blir dubbel när pjäsen förmedlar kännedom om både 1770-talet och 1990-talet, förra millenniet också det. Ändå i relation till Goethe befinner sig dagens tonåringar kulturellt ungefär lika långt ifrån som deras föräldrar har varit när de var unga.

Att kärlekshistorien från 1990-talet inte är lika dyster som den ursrpungliga från 1770-talet dämpar Werther-effekten. Goethes roman beskylldes för att ha startat en självmordsvåg. Den här versionen blir något av en antisjälvmordspjäs, med syfte att lindra depressiva tonåringars ångest snarare än att accelerera den.

Antagligen är poängen med 1990-talet och The Cure att föra dagens tonåringar och deras föräldrar närmare varandra. Visst är tonåringarna den primära publiken men genom att lyfta fram föräldragenerationens ungdomstid tilltalas också den medelålders åskådaren som sekundär publik. Ett viktigt budskap är att tonårstiden har varit en lika känslofylld och komplicerad tid redan för ungefär 250 år sedan, men också i föräldrarnas ungdomstid.

Att se pjäsen är som att vara bakom scenen och se hur teater görs av små beståndsdelar. Den är också pedagogisk när det gäller teater och inspirerande med tanke på att stora berättelser kan hitta rätt på små scener med en enda skådespelare.

Recension: Den unge Werthers lidanden (Åbo Svenska Teater)

TEXT: Johann Wolfgang von Goethe
BEARBETNING: Erik Holmström, Eva Maria Benavente Dahlin, Hans Christin Thulin
REGI: Jukka Aaltonen
KOREOGRAFI: Eeva Soini
LJUS- OCH LJUDDESIGN: Juho Golnick
KOSTYMDESIGN: Ellinor Hellström, Camilla Reuter
MASKDESIGN: Sabina Segerström
PROJICERINGAR: Oscar Slotte

PÅ SCENEN: Ingemar Raukola