Åren. Två bröder berättar är en sympatisk och engagerande bok där Mårten och Kjell Westös författarröster svetsas samman på ett smidigt sätt så att man alltid emellanåt får kolla vilken av bröderna som hade skrivit prosastycket i fråga.

Boken ger inget heltäckande dubbelsjälvporträtt utan består av små ytterst välskrivna minnesfragment. Tillsammans bildar de ett lapptäcke som ger inblick i brödernas liv.

Både Kjell och Mårten Westö har arbetat som journalister i ungdomen innan de valde att satsa på litteraturen. Intresset för musiken och idrotten förenar dem, men litteraturen har i viss mån skilt dem åt. Kjell Westö har rönt sina största framgångar som prosaist och Mårten Westö som lyriker. Därför skulle man kanske förvänta sig att det är två olika slags författartemperament som möts i en dialog.

I de korta självbiografiska prosastycken som Åren består av känns det dock att bröderna har hittat en genre där de är lika mycket hemmastadda. Dessutom låter Kjell Westö sin länge undanträngda lyriska sida träda fram. Han debuterade 1986 som poet med Tango Orange som sedan åtföljdes av ytterligare två diktsamlingar: Epitaf över Mr. Nacht (1988) och Avig-Bön (1989). Efter tre årtionden som prosaist avslutas Åren med tre nya dikter av honom från åren 2020-2022, vilket är ett uppfriskande och trevligt sätt att avsluta boken.

Kjell Westö 2017. (Foto: Marica Rosengård)

För Kjell Westös del utgör Åren ett utmärkt komplement till brevboken 7+7, Brev i en orolig tid (2017) som han skrev tillsammans med författarkollegan Juha Itkonen. Också 7+7 är en insiktsfull och sympatisk bok som visar Kjell Westö i sitt esse.

Även Åren är genomsympatisk. Visst är några av minnena pinsamma och plågsamma, men de berättas på ett väldigt sympatiskt sätt. De flesta av prosastyckena i boken är trevliga små anekdoter om en gemensam uppväxt och ett vuxenliv som är rätt så likadant hos dessa bröder som liknar varandra så mycket. Ett av de svåraste ämnena som behandlas är moderns depression och hur särskilt Mårten drabbades av situationen när han bodde kvar hos modern efter föräldrarnas skilsmässa.

Men även de tunga minnena berörs försiktigt. Åren är inte en självutlämnande bok på det sättet som till exempel Karl Ove Knausgård har skrivit om sitt liv och sin familj i Min kamp. Bröderna Westö är gentlemän som skyddar sina närmaste och undviker att vara alltför närgångna i det självbiografiska.

Mårten och Kjell Westö skriver stilsäkert och elegant båda två. Någon tät helhet bildar boken inte utan den är med avsikt fragmentarisk. Det är närmast stilen och sättet att berätta som gör att boken känns såpass enhetlig som den gör. Åren är ingen brevbok där den ena författaren ger den andra svar på tal utan den är en samling prosafragment.

Som en av de största epikerna som skriver på svenska i Finland är Kjell Westö en uppburen författare på ett annat sätt än den sex år yngre brodern som är en genial lyriker. De flesta poeter skriver i marginalen och det gjorde förstås också Kjell Westö i slutet av 1980-talet när han var i första hand en poet. Hur som helst ger Åren prov på att Mårten Westö kan skriva på samma nivå som Kjell. Det är ingen överraskning för den som känner till Mårten Westös poesi men det är en intressant utgångspunkt att det finns en viss rivalitet mellan bröderna och den ena av dem har nått den stora publikens gunst.

Åren håller stilmässigt en jämn, hög nivå och det märks knappt när den ena brodern överlåter stafettpinnen åt den andra. Det finns väldigt lite om alls sådant innehåll som chockerar, men boken är nostalgisk på ett bra sätt. Den känns som en pärla för en läsare som njuter av korta ögonblicksbilder från till exempel Helsingfors från gångna årtionden. Åren är inte bara en Helsingforsbok, men Munksnäs som uppväxtmiljö är definitivt starkt närvarande i den.

För Kjell Westös del platsar den gemensamma boken med brodern väldigt bra in i författarskapet och för hans stora läsarkrets avslöjar den något om vad som ligger bakom hans romaner och hur han tänker när han skriver.

När det gäller Mårten Westö, får man hoppas att en större läsarkrets än förr upptäcker hans skarpa iakttagelseförmåga och stilistiska säkerhet. Hans insats i boken är mycket stark och ibland tänker man att han kanske har lättare att skriva självbiografiskt när han inte har ett lika vida känt litterärt arv att förvalta som brodern som är något av en institution.

Att rivaliteter i litteraturen kommer fram hör till bokens absoluta höjdpunkter. Dels handlar det om Mårtens rivalitet med brodern som gjorde stor succé på 1990-talet efter att ha varit i marginalen, dels om Kjells problematik när det har gällt att förhålla sig till övriga namnkunniga kollegor och känna sig hemmastadd i författarsammanhang. Bland det mest intressanta han skriver är en rörande anekdot om en färd från Svenska litteratursällskapets årsfest där han skjutsar Jörn Donner och Merete Mazzarella. Man får en känsla av att Kjell Westö har hittat sin plats i författarskrået. Det är en sak att göra succé och en annan att känna sig bekväm efter succén.

Det som man får hoppas är att Kjell Westö nu vågar ta risken och skriva ytterligare dikter efter att ha avslutat Åren med tre dikter. En diktbok av en etablerad Kjell Westö skulle också kunna ge lyrikgenren större uppmärksamhet. Det skulle vara något helt annat än de tre diktböcker en okänd Kjell Westö skrev i marginalen i början av författarbanan. Den tredje av de tidiga diktböckerna skrev han dessutom under pseudonymen Anders Hed.

Allt som allt är Åren en givande läsupplevelse, en nostalgitripp med förväntat många referenser till idrottens och musikens värld. Läsaren kommer bröderna Westö nära, men inte alltför nära. Deras yrkesmässiga skicklighet som författare imponerar och det finns också en känsla av att det finns något terapeutiskt över det hela. Det gäller till exempel det som skrivs om moderns depression, med ett vemod och en respektfull distans.

Recension: Kjell & Mårten Westö; Åren. Två bröder berättar (2022); Schildts & Söderströms; 271 s.