I sin berömda bok Kvinnan och socialismen analyserade den tidige SPD-ledaren Bebel förhållandena i denna miljö som ”ohållbara och motsägelsefulla“.

Han fördömde dessutom starkt männens ”skamliga och ovärdiga” roll i samband med motsvarande affärer.

Olaf Palme i sin tur framhävde i början på 1980-talet liknande åsikter. I ett debattprogram på tysk TV redovisade han om erfarenheter i Sverige. Ett slags pilotprojekt i Malmö hade framgångsrikt lyckats med att ifrågasätta utsatta kvinnors vägval att prostituera sig.

Palme berömde i synnerhet det då fortfarande ovanliga tankemönstret att ingen sysselsätter sig frivilligt i en bransch som ofta var och är förknippad med missbruk och våld.

Projektgruppens genuina kunskaper sammanfattades sedermera i ett uppmärksammat alster med rubriken Kärlek för pengar.

Den tidiga studien blev så småningom normbildande främst med den obekväma slutsatsen att prostitution i första hand förorsakas av männens efterfrågan.

Insikten som spreds i samhället kan numera tolkas som en första gnista som satte igång en lång, seg men slutligen framgångsrik reforminsats.

Sexarbete

Förmodligen skulle både August Bebel och Olof Palme idag vara nöjda med den utvecklingen som Sverige och andra länder har genomgått under de senaste decennierna. Den svenska sexköpslagen fick en funktion som förebild för bl.a. Norge, Frankrike och Kanada. Den nordiska modellen blev närmast ett varumärke.

Drastiskt annorlunda ser läget däremot ut söder om Östersjön. Tyskland har i det avseendet fått ett tvivelaktigt rykte och upprepade gånger svartmålats som ”Europas bordell”. Bakgrunden för denna tillspetsade bild är att förbundsrepubliken 2002 valde en reformväg som innebar att sexhandeln liberaliserades.

Prostituerade blev sexarbetare. Ordvalet suggererar att de utför ett slags ”normalt förvärvsarbete” för att tjäna pengar med hjälp av den egna kroppen.

Redan vid flera tillfällen har seriösa socialvetenskapliga utredningar levererat indicier och bevis att samhället då faller in i fällan för romantiserade föreställningar. Många tänker då på Hollywoodfilmen Pretty Woman med Julia Roberts i rollen av den självmedvetna horan Vivian Ward samt Richard Gere som den hänsynsfulle torsken Edward Lewis.

Övergreppsstruktur

Att verkligheten däremot inte bjuder på idealiserade drömmerier framgår på nytt av journalisten Barbara Schmids senaste bok om ”Det odolda våldet mot kvinnor”.

I den f.d. Spiegel-redaktörens drastiska skildringar bevittnar sexmarknadens ”överlevare” om olika våldsamma metoder som tillämpades för att tvinga in dem i prostitutionsträsket.

Där hölls de brutalt kvar med hjälp av rädslan för ”beskyddarnas” övergrepp och utsattes för torskarnas förnedringar.

Deras lagliga ”sexarbete” gick inte sällan ut på att sju dagar i veckan sälja olika samlagsformer ibland tio till femton gånger om dagen.

Att motsvarande påfrestningar medför allvarliga mentala och fysiska konsekvenser är knappast förvånansvärt. Intäkterna slussas i regel till kriminella organisatörer.

I Tyskland accepteras dessa företeelser än så länge tydligen som en slags sidoskada. Det som upprätthålls är idén att på ett märkligt sätt betona kvinnornas grundlagsstadgade rätt till fritt yrkesval.

Ett kärnargument för att försvara systemet är dessutom att främja en öppen verksamhet för att få transparens och bättre kunna skilja mellan den förbjudna tvångsprostitutionen och det lagliga sexarbetet.

Enligt Barbara Schmid har denna förment goda ambition inget med de befintliga reella förhållandena att göra. Hon hävdar att drygt 85 procent av alla prostituerade för det mesta saknar möjligheten att säga nej. Att anmäla en bordellägare eller hallick kan vara förknippad med livsfara.

Dimensioner

Uppskattningar om antalet prostituerade i Tyskland går långt isär. Marknaden är svår att överblicka. Utreder man sifferläget så finns det skäl att utgå ifrån ca. 250 000 personer. Officiellt anmälda är enligt statistiska centralbyrån i slutet av 2024 enbart 32 200 s.k. sexarbetare. Bland dem har 83 procent tyskt medborgarskap.

Att många i den gruppen inte vill ”räddas” eller undkomma utan frivilligt erbjuder sexuella tjänster kan inte uteslutas.

I debatten används denna möjligen något privilegierade krets gärna som alibi och stöd för att upprätthålla de aktuella liberala förhållandena på sexmarknaden.

Till dimensionens helhetsbild hör vidare att tjänstefacket Ver.di redan 2013 uppskattade det ekonomiska värdet i samband med prostitutionen på 14,5 miljarder euro årligen. Men även där gäller svårigheten att få fram hållbara siffror.

Det närmast obestridliga och trista sanningsläget är enligt Barbara Schmids utredning ändå att ”kvinnoaffärer” bjuder på lönsamma, närmast riskfria avkastningar.

Hon använder i det avseendet även en slående jämförelse. Blir misstänkta gärningsmän ertappade med vapen eller narkotika riskerar de åtal och fängelse.

Att däremot bevisa lagbrott i förbindelse med prostituerade är avsevärt svårare.

På grund av den legala verksamheten saknas en fullgod verktygslåda för åklagare och polisära utredare, kritiserar Schmid.

Politisk oro

Den kritiska och kontroversiella debatten om den i röd-grön regi sedan 1998 formade närmast avreglerade tyska sexhandeln har under den senaste tiden fått nytt vind i seglen.

Om detta bevittnar åtskilliga mediainslag i bl.a. nyhetsmagasinet Der Spiegel eller radiokanalen Deutschlandfunk.

Ett tilltagande eko med tvivlande röster spåras dessutom i den politiska sfären.

CDU-politikern Julia Klöckner 2024. Sedan 2025 är Klöckner förbundsdagspresident. (Foto: Wikimedia Commons)

I november förra året hörde exempelvis förbundsdagspresidenten Julia Klöckner (CDU) av sig genom att känneteckna Tyskland som ”Europas horhus” samt att samhället är drabbat av en ”marknad för kvinnligt slaveri”.

En liknande klar omskrivning fanns även med i det gällande svart-röda koalitionsavtalet. Det som finns är en uppenbar politisk oro fast (ännu) utan handfasta löften om konsekvenser.

Motståndet tycks ändå växa. Inom SPD har det främst varit partiets delstatsorganisation i Baden-Württemberg med den förra förbundsdagsledamoten Leni Breymaier i spetsen. Hon blev en socialdemokratisk eldsjäl för en reform i likhet med den svenska sexköpslagen.

Större ansträngningar för den s.k. nordiska modellen måste ändå registreras inom CDU/CSU där ett motsvarande krav ingick i 2025 års valprogram.

Enligt Barbara Schmids framställning bromsas reformivern dock genom koalitionsavtalets ordval att man ska avvakta gällande prostitutionslagstiftningens evaluering av en oberoende expertkommission. ”Vid behov” ska det regelverket sedan förbättras.

Författarens tolkning av den formuleringen är att SPD fortfarande inte helhjärtat vågar ansluta sig till den nordiska modellen.

I Sverige däremot var 1999 års sexköpslag i början ett uttalat vänsterprojekt med socialdemokraterna i spetsen. Utvecklingen i Tyskland är annorlunda.

En bevarande hållning gentemot tanken om ”legalt sexarbete” propageras i synnerhet av en brokig samling med De gröna, det liberala partiet FDP, Die Linke samt det högerextrema AfD.

Om och när politisk oro eller nya insikter kommer att markera ett paradigmskifte i Tyskland återstår att se.

Recension: Barbara Schmid; Die unverborgene Gewalt gegen Frauen (2025); MVG – Münchner Verlagsgruppe; 221 s.