Anna Lindh var en snabbt stigande politikerstjärna som under sitt alltför korta liv hann genomföra många betydelsefulla insatser inom socialdemokratin och för Sverige. En tidig insats var att som ordförande i ungdomsförbundet SSU starkt bidrog till ett mer enat SSU efter år av uppslitande falangstrider. Hon blev den första kvinnan som ordförande i SSU och gjorde förbundet till en stark politisk röst igen inom svensk socialdemokrati. Hon tog över ordförandeskapet år 1984 men var då inte en ”traditionell SSU-” utan både universitetsutbildad och redan ledamot av Sveriges riksdag. Hennes tidiga politiska engagemang beskrivs utförligt i Franchells bok om hennes liv, En människa kan mördas men inte idéer. Eva blev senare – under hennes ministertid – både hennes pressekreterare och även en nära vän. Och hon var med henne ända fram till slutet på varuhuset NK i Stockholm när hennes liv så tragiskt släcktes i förtid av en ung man från Balkan i september 2003.

Anna Lindh blev långt före ordförandeskapet i SSU tidigt aktiv i SSU-klubben hemma i Enköpingstrakten. En verksamhet som sedan ledde henne in i lokalpolitiken och till uppdrag som ledamot i Enköpings kommunfullmäktige. Från allra första början med starkt stöd av sin pappa, konstnären Staffan Lindh. Tidigt hennes stöd och löpande diskussionspartner.

Evas berättelse om hennes tidiga verksamhet och vad som händer efter SSU-tiden ger många intressanta inblickar i också det mer okända och även om motgångar hon mötte. Exempelvis att hon inte alls – trots hennes stora politiska talang – lika tidigt utsågs till statsråd som fallet var med de nästan jämnåriga vänner Mona Sahlin och Margot Wallström. Trots att, som det senare visade sig, att just Anna Lindh var den största politiska begåvningen av de tre.

När de två blir statsråd i Ingvar Carlssons regering får Anna Lindh nöja sig med att bli borgarråd i S-ledningen av Stockholms stad. Men även där visade hon upp sin stora politiska talang och som också sedan tog henne till S-regeringen som miljöminister. Men att det inte skedde tidigare berodde sannolikt på att hon som SSU-ordförande tog oönskad strid mot partiets ledning och Ingvar Carlsson, t ex om krav på bojkott av Sydafrika och mot byggandet av Öresundsbron. Hon hade tidigt ett starkt driv och vågade stå upp för sin övertygelse. Inte allt så populärt.

I biografin berättas om att Anna såväl som SSU-ordförande som också senare lätt hamnade i tidningarnas centrum om sina frågor. Men senare också på grund av sin inledning av kärleksaffären med Bosse Holmberg som då var statsråd och gift. Men så småningom skiljer han sig och de gifter sig och får två pojkar. Barnen blir ett starkt centrum för Anna och hon gör allt för dem och familjen. När hon har lämnat över ordförandeskapet i SSU och vill att den sammanhållning som hon lyckats skapa under sina år ska blir bestående ser hon lite hårdhänt till att det blir ”Kålle”, Karl-Petter Thorvaldsson, nu näringsminister i Anderssons regering, som tar över och för arbetet vidare i SSU. Själv hamnar hon i olika strider i uppdraget som borgarråd i Stockholm, men som hon oftast faktiskt vinner. Hon driver t ex fram att Stockholm blir kulturhuvudstad under ett år.

Redan där syns – och än mera så när hon blir miljöminister – hur Anna Lindh är på väg att bli en betydande politiker.

Och slutligen så det stora uppdragen uppdraget som utrikesminister, som hon sköter med glans och brett internationellt kontaktnät i många för Sverige viktiga länder och inom EU. Men tyvärr är skildringen av hennes tid som utrikesminister inte alls lika bra tecknad som vägen fram till utrikesposten i Arvfurstens Palats. På den punkten hade man som läsare gärna sett lite mer fördjupning och även om på vilket sätt Anna Lindhs idéer lever vidare i svensk socialdemokrati.

Men redan vid partikongressen 1993 hade Anna Lindh fått en stark position centralt i partiet som medlem i verkställande utskottet. Berättelsen om hennes politiska väg fram dit är väl skildrad och lärorik läsning. Efter parentesen med borgerliga Carl Bildt-regeringen 1991-94 blev valet hösten 1994 en s-framgång och Ingvar Carlsson kunde bilda regering igen. Anna Lindh får dock vänta länge på ett besked med till slut utses hon till miljöminister i den regering där vännerna Mona Sahlin och Margot Wallström redan ingår. Hennes man Bosse Holmberg får däremot inte plats längre i regeringen utan blir ordförande i socialutskottet i riksdagen. Anna Lindhs tid som miljöminister ges stort utrymme i boken och ger läsaren många insikter, vilket den nära medarbetaren Eva Franchell förtjänstfullt lyfter fram. Som framgår av biografin är Anna pådrivande i en rad konkreta miljöfrågor (miljöbalken etc) och är också mycket aktiv i klimatdebatten. Skildringarna om miljöpolitiken tillhör de bästa i boken. Det är lärorikt också som en illustration på hur ett aktivt statsråd når resultat. Detta inte minst genom sin starka närvaro i medierna för att den vägen öka intresset för just ”sina” sakfrågor. Franchell skriver här ”att Anna älskar politiken och makten att förändra livet för många människor”. Och på köpet får man även en inblick i Anna Lindhs väg till hennes sista post som framgångsrik utrikesminister men som hon dock brutalt rycks bort ifrån hösten 2003. Hade det brutala mordet inte hänt där på NK-varuhuset hade Anna Lindh sannolikt efterträtt Göran Persson som statsminister och partiledare något år innan 2006 års riksdagsval. Ett val som en regeringstrött Göran Persson och socialdemokraterna förlorade mot moderaternas Fredrik Reinfeldt. Tyvärr fick Anna Lindh aldrig chansen – som den betydande politiker hon redan hunnit utvecklas till att ge socialdemokraterna den nytändning som S så väl hade behövt i valet 2006.

När man i biografin läser om Annas förhållningssätt till det ”vanliga livet” så är det lätt att inse hur hon redan som miljöminister hade blivit en betydelsefull politiker. Då hade hennes man Bo Holmberg redan lämnat riksdagen och ville i stället bli landshövding. Men inte som han önskade i sin gamla hemort Härnösand utan i Nyköping i Södermanland, tio mil från Stockholm. Dit flyttade hela familjen med sina två pojkar. Där lämnade statsrådet Anna Lindh sina pojkar på dagis på morgonen, cyklade till tåget och sedan den timslånga tågresa till jobbet i Stockholm. Sedan samma tur tillbaka på kvällen. Hon tackade nej till att bli hämtad med statsrådsbil som alla statsråd har rätt till. Och samma gällde även när hon blev utrikesminister efter Margot Wallström efter valet 1998 och då hon på sina många utrikesresor ändå håller en ständig kontakt med hemmet och barnen. Också det hinner energiska Anna Lindh med. Och inte gjorde det hennes statsrådsliv lättare när hennes man, Bosse, inte alls mådde bra och får växande problem med alkoholen. Men samtidigt är det nu hon på allvar blir en riktigt central politiker i socialdemokraterna och rätt tidigt börjar pekas ut som nästa partiledare. Men så blir det ju inte utan ett abrupt slut ändade hennes liv där på varuhuset NK i september 2003. Hade hon haft livvaktsskydd då hade hon sannolikt överlevt den knivattacken.

Eva Franchells biografi är väl värd att läsa.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Recension: Eva Franchell, En människa kan mördas men inte idéer: en biografi över Anna Lindh (2022); Albert Bonniers Förlag; 490 s.