Författaren Anna Lindholm är starkt närvarande i boken med sin kommenterande berättarröst men det stör inte läsningen. Tvärtom är skildringen ytterst livfull och Anna Wiik har fått en sådan biografi som hon förtjänar. Det finns många intressanta aspekter på Anna Wiiks berättelse och Lindholm lyfter fram dem på ett tilltalande och stilsäkert sätt.

Inom den finländska arbetarrörelsen var Anna Wiik en betydande arkivarie. Hon var också en agitator, organisationsmänniska och folkbildare som var av stor betydelse för socialdemokratin på svenska i Finland. Anna Wiik satt fängslad under inbördeskriget och maken K.H. Wiik satt fängslad under andra världskriget som en av de så kallade sexlingarna.

År 1940 hade makarna Wiik hamnat på slutgiltig kollisionskurs med SDP för att de värnade om alliansfriheten och goda relationer med Sovjetunionen, när partiets ledning såg en allians med Nazityskland som den realistiska optionen. Anna Wiiks make K.H. Wiik hade varit SDP:s partisekreterare mellan 1926 och 1936. Hon skulle själv ha haft mycket svårt att ta på sig en aktiv politikerroll utåt på grund av sin kompromisslösa hållning, även om hon hade varit en betydande och oförtröttlig aktör inom rörelsen.

Anna Lindholm klargör på ett mycket förtjänstfullt sätt Anna Wiiks roll, både internt inom SDP och i relation till maken K.H. Wiik. Anna Wiiks relation till Atos Wirtanen är också mycket fascinerande. Med Wirtanen bryter hon i samband med att K.H. Wiik utesluts ur SDP. Hon förlåter Wirtanen inte trots att han senare ångrar sitt agerande.

Den rätta färgen är en lärorik bok om socialdemokratins historia, om inbördeskriget och andra världskriget. I den kan man läsa hur en principfast pacifist navigerar de mest extrema situationerna. Boken är också intressant när man tänker på Anna Wiik som en framstående politikers fru med väldigt bestämda egna åsikter. Det är i första hand som sin egen person med sina egna meriter som hon skildras i den egna biografin hon förtjänar, men rollen som fru Wiik är likväl av intresse.

I årtionden lever hon för socialdemokratin men från 1940 framåt verkar hon utanför SDP. Ett skede i hennes liv som blir något mindre tydligt skildrat i boken är var hon står när K.H. Wiik grundar DFFF och hur hon själv resonerar när hon grundar FKP:s arkiv, det som senare kom att heta Folkets arkiv. Kommunismen är ändå helt uppenbart något hon inte tilltalas av så mycket. Varför relationen till DFFF blir mindre viktig beror till en del på att K.H. Wiiks tid som partiordförande blev ytterst kortvarig, bara en månad, just på grund av en konflikt med kommunisterna.

Anna Wiiks arbete med FKP:s arkiv i ett par år verkar ha varit mera ett professionellt uppdrag som arkivarie för henne, snarare än något som handlade om ett engagemang i den kommunistiska eller folkdemokratiska rörelsen. Om hon kämpade länge för SDP och arkivarierollen var en viktig del av den kampen, blev uppdraget i kommunisternas tjänst kortvarigt. Likväl hann Anna Wiik vara arkivarie för två olika vänsterrörelser i Finland.

Recension: Anna Lindholm, Den rätta färgen – En biografi om socialisten Anna Wiik (2021); Schildts & Söderströms; 368 s.