Gothóni som är professor emeritus i religionsvetenskap vid Helsingfors universitet öppnar dörrarna till ett för många finländare okänt territorium: de ortodoxa pilgrimernas och munkarnas värld.

Redan i förordet konstaterar Gothóni att blotta tillvaron på det Heliga berget Athos förändrar sinnesstämningen och att man blir överrumplad av klostrens andliga atmosfär. Iakttagelsen löper som en röd tråd genom hela boken. Det är nämligen uppenbart att bokens författare med sin utgångspunkt i den lutherska kyrkan, där han dessutom aldrig känt sig riktigt hemma, upphört att enbart vara en forskare som på kyligt och neutralt avstånd studerar sitt objekt. Nu är det istället den ortodoxa mystiken som formligen slukar honom med hull och hår.

Att så verkligen blev fallet bekräftas av Gothónis skildring av hur han själv tog det slutgiltiga steget över till ortodoxin. Själva ceremonin inleddes en söndagsförmiddag år 2002 med den heliga myrrasmörjelsen i den helige Herman av Alaskas kyrka i Esbo. På den vägen hade besöken i Athos många kloster spelat en avgörande roll.

Gothóni presenterar en del informativa fakta om det märkliga kloster- och munksamhälle som Athos utgör. Den självstyrande munkrepubliken Athos styrs enligt 1924 års författning av en regering på tre nivåer. Den praktiska administrationen sköts av det Heliga samfundet, för riktigt viktiga ärenden sammankallas Den dubbla sanningen, medan den exekutiva ledningen eller regeringen består av fyra munkar.

Antalet munkar på Athos rör sig idag kring cirka 2 000 och siffran växer. När det gäller pilgrimerna kan man tala om en närapå explosionsartad ökning i alla fall fram till pandemin. På 1970-talet var de cirka 3 000 varje år. Men 2019 steg det årliga antalet till omkring 100 000. Det handlar inte heller enbart om greker och ortodoxa utan även icke-ortodoxa pilgrimer har hittat till Athos.

För de starkaste inslagen i boken står otvivelaktigt René Gothónis skildringar av sin egen oväntade andliga resa som förde honom bort från den gamla forskarrollen. Det känns som om hela miljön i allra högsta grad skulle andas helighet. I lyriska ordalag beskriver Gothóni hur de pilgrimer som besöker området överlämnar sig till ”den Heligas vård” där varje sten på stigarna andas helighet för att heliga män i över tusen år har vandrat här.

Med inlevelse skriver Gothóni:

”Det heliga är på Athos allestädes närvarande till den grad att många erfar en inre förvandling, en förnyelse och intar ett nytt förhållningssätt till tillvaron. Distansen till vardagen och närvaron av de heliga sällsamma energierna befriar pilgrimerna från de inre knutar som uppkommit under livets gång. De erfar energier som de inte visste att existerade”.

Inte att undra på att författaren själv konverterat från lutherdomen till ortodoxin efter sådana märkliga och mäktiga inre erfarenheter.

Bakom erfarenheterna finns nämligen ett djupt allvar. Läsaren får ta del av de svåra livssituationer som ligger bakom pilgrimernas beslut att besöka Athos. Till exempel en tysk jurist berättar hur han sökte livets mening efter att ha blivit medveten om tomheten i sitt eget liv och om klyftan mellan hur man vill leva och hur man lever. ”Att på nytt komma på rätt köl förutsätter en inre andlig kamp som kan var nog så svår att vinna”, lyder författarens kristallklara sammanfattning.

Till den andliga utvecklingen framåt bidrar den majestätiska naturen, mystiken som finns överallt, stigarna som mättade av munkars och pilgrimers suckar och böner alla leder till känslan av ofattbar inre ro.

Det framgår att pilgrimerna av munkarna vill få svar på sina existentiella frågor. Men på den punkten blir många besvikna. Munkarna ger nämligen sällan svar på direkta frågor. I stället svarar munkarna paradoxalt nog på de frågor som pilgrimerna egentligen borde ställa. Och det gör pilgrimerna förbryllade. Tekniken går ut på att munkarna istället kan svara med en skämtsam anekdot eller liknelse som på ett eller annat sätt tangerar pilgrimernas frågor.

Även den som i likhet med recensenten aldrig varit på Athos får en inblick i den säregna stämning som onekligen präglar detta märkliga munksamhälle. Författaren går till och med så långt att han hävdar att i och med att man tar tar färjan från den nordgrekiska byn Ouranoupolis till det Heliga berget Athos samtidigt säger farväl till det västerländska intellektet och till det rationella tänkandet som håller västerlänningarna i sitt stadiga grepp. I det Heliga bergets kloster inser pilgrimerna att livets yttersta frågor inte kan lösas intellektuellt. Den som återvänder hem efter en sådan pilgrimsresa bär därför med sig ett betydligt andligare bagage än innan resan inleddes.

En utomstående får den starka känslan av att det ligger något evigt och tidlöst över det Heliga berget Athos. Här är tidsuppfattningen helt annan än i världen utanför. Eller som René Gothóni konstaterar: munkarna brukar säga att tusen år är som en natt och en natt som tusen år. Det som till exempel hände på 1200-talet upplevs här som om det hade hänt igår. Detta måste nog vara en erfarenhet värd att upplevas även för icke-kristna och icke-ortodoxa.

Henrik Helenius

Recension: René Gothóni, Bland pilgrimer på det Heliga berget Athos (2022); Skrifter utgivna av Tore och Herdis Modeens stiftelse nr 58; 124 s.