För mig var Iron Maiden ett sådant band på 1980-talet. De fick mig att bära jeansjacka med tygmärken, tapetsera pojkrummet med hårdrocksaffischer och förstå att livet var en kamp där man aldrig gav upp.

Sedan kom Sisters of Mercy och bytte ut hårdrockens drakar och demoner mot ett gotiskt universum i moll. Håret blev svart, kläderna likaså, och Maiden-eran fick vila – åtminstone tills nostalgins våg svepte in igen.

Men det finns ett tredje band som påverkat mig lika djupt – fast på ett helt annat sätt: Vasas flora och fauna. För ungefär tio år sedan hade jag tappat tron på ny musik. Allt lät som bleka repriser av sådant som redan gjorts. Jag bodde i Helsingfors och befann mig i en livskris när jag snubblade över debutalbumet Släkt med Lotta Svärd. Det var som att få en blixt genom kroppen. Musiken träffade något djupt i mig – så djupt att jag faktiskt bestämde mig för att lämna Helsingfors och flytta till Vasa. Jag tänkte: Om det kommer så här bra musik från Vasa, och dialekten låter så vacker – då är det där jag ska bo.

Så blev det. Och med flytten tog mitt eget skrivande fart, inspirerat av bandets förmåga att förena vardagsrealism med melankolisk humor och poetisk precision. Något jag är evigt tacksam Vasas flora och fauna för.

Splittrad men modig

Med Berg i dagen låter Mattias Björkas & Co mer splittrade än någonsin. Den melankoliska popmusiken som blivit bandets signum blandas med flera andra uttryck, vilket stundtals gör helheten rörig. På skivans åtta låtar, som klockar in på knappt trettio minuter, pendlar kvalitén lite mer än önskat.

Den inledande “Du ville ha barn men inte med mig” låter som något bandet skulle kunna tävla i Eurovision med – välproducerad, men märkligt distanserad. Det känns som ett försök att tänja gränser, men resultatet blir mer polerat än personligt.

Lyckligtvis följs den av “Visning här igen”, där Vasas flora och fauna återvänder till sin naturliga miljö: där små vardagsgester, som att ställa fram apelsiner i en skål, bär hela emotionella världar. Här känns bandet som sig själva igen, med sitt typiska vemod i perfekt balans med något större – något som inte riktigt låter sig förklaras i ord.

En fråga om utveckling

Frågan som återkommer under lyssningen av bandets femte skiva (om man inte räknar den tyskspråkiga avstickaren) är dock: är det bandet som förändrats – eller jag som vägrar släppa taget om debuten?

Kanske är det just där kollisionen sker: mellan lyssnarens förväntningar och bandets vilja att röra sig framåt.

På albumets senare halva finns några av dess mest intressanta spår. Den avslutande, synthiga “Vit eld”, skriven tillsammans med Folke Nikanor, öppnar en dörr till ett nytt och mer elektroniskt Vasas flora och fauna-universum. Låten – liksom det tidigare samarbetet “Blå Donau” (singel från 2021, även inkluderad på den limiterade LP-versionen av Berg i dagen) – visar att bandet fortfarande kan överraska utan att förlora sin själ. En hel skiva i samma stil vore faktiskt något att hoppas på framöver.

En berg-och-dalbana med potential

När Berg i dagen klingar ut lämnas jag med känslan av en musikalisk berg-och-dalbana. Bandet lyckas med mycket – ibland nästan allt – men helheten känns ändå något ojämn. Innerst inne kan jag inte låta bli att hoppas på en slags Släkt med Lotta Svärd, del två: ett återvändande till rötterna, inte som reträtt utan som full cirkel.

Att Mattias Björkas ännu inte fått någon officiell utmärkelse som en av de främsta låtskrivarna i modern tid är för mig ett mysterium. Hans lyriska blick på vardagslivet håller minst samma klass som Joakim Bergs och Thåströms. En dag, om det finns någon rättvisa i världen, kommer det förhoppningsvis också att erkännas.

Recension: Vasas flora och fauna: Berg i dagen (Startracks; 2025)