Jan P. Matuszyński har regisserat filmen där öst och väst möts och där det är döden som förenar vitt skilda kulturer och världssyner. I vanliga äktenskap talar man om döden som skiljer åt men när det gäller ett kinesiskt spökbröllop är allting tvärtom.

Även i västerländska kulturer förekommer det att en död person vigs till äktenskap. I den franska lagstiftningen har det sedan Charles de Gaulles tid förekommit en möjlighet för en gravid kvinna att ingå äktenskap med det ofödda barnets biologiska far när han dör innan de har hunnit gifta sig, så att barnet som föds inte skulle beaktas som ett utomäktenskapligt barn. Något äktenskapligt samliv blir det inte men barnets status kunde bli rätt annorlunda i Frankrike år 1959 när den då nya lagstiftningen antogs just i och med att enligt lagen kan barnet konstateras ha fötts inom ett äktenskap.

Det kinesiska spökäktenskapet har dock ingenting med de levandes rättigheter att göra utan ritualen minghun bygger på konfucianismens syn på döden. En ung ogift person dör och man förrättar en vigsel i samband med begravningen med en annan nyligen avliden ung person i en from förhoppning om att de unga döda hittar varandra i den spegelvärld som enligt konfucianismen finns i livet efter detta.

Filmen Minghun handlar alltså om en kollision mellan den kinesiska och polska kulturen som man försöker överbrygga med en rätt speciell ritual. Filmen börjar med ett firande av det kinesiska nyåret i Gdańsk i Polen. Jurek som spelas av Marcin Dorociński har hand om festligheterna tillsammans med dottern som på polska kallas Masia och på kinesiska Meixiu. Jurek är änkling och hans kinesiska fru har avlidit i cancer. Dottern som spelas av Natalia Bui omkommer strax efteråt i en trafikolycka.

Jurek har ingen lätt relation till dotterns morfar Ben som är bosatt i Skottland men kommer ursprungligen från Hongkong. Ben spelas av Daxing Zhang vars rollprestation hör till filmens starkaste. Natalia Buis närvaro i filmen är för all del mycket påtaglig men det av Grzegorz Łoszewski skrivna manuskriptet är sådant att det är Zhang och Dorociński som har de mest centrala rollerna. Konflikten mellan fadern och morfadern ska alltså lösas med hjälp av ritualen minghun. Ewelina Starejki spelar Anna vars son dör och filmen får en relativt harmonisk konstellation i och med den händelsen.

Minghun är en film om ond bråd död men den handlar också om olika filosofiska sätt att handskas med den tunga och närmast förkrossande sorgen när en eller flera unga människor dör. Tron på ett liv efter detta inger hopp i människor i denna ultimata situation. I filmens mångkulturella verklighet sker dock allt detta på ett överraskande sätt som är omtumlande för alla inblandade för att det handlar om en familj där de grundläggande föreställningarna om liv och död skiljer sig från varandra som natt och dag.

Ur ett religionsfilosofiskt och antropologiskt perspektiv är Minghun utan tvekan en intressant film. I och med att tematiken är såpass tung kan den också fungera som ett knytnävsslag i ansiktet. Galghumorn och inslagen av crazykomedi finns ändå där för att lindra stöten och underhålla den upprörda och chockerade åskådaren.

Av skådespelarna är det utan tvekan Daxing Zhangs dynamiska och drivna prestation som står ut. Det är svårt att säga vad man ska tycka om Łoszewskis rätt osannolika manus, men tankeväckande är det i alla fall. Jan P. Matuszyńskis stämningsfulla regi påminner för all del om Krzysztof Kieślowski och hur det återkommande existentiella grubbleriet framställs i hans filmer. Att den här recensentens stora favoritregissör råkar vara just Kieślowski är ett tveeggat svärd. Å ena sidan är det alltid fint att se om polska regissörer i våra tider på ett eller annat sätt visar sin uppskattning av mästarens arv. Å andra sidan är det snarast omöjligt att nå den sublima nivån som Kieślowski nådde i sina filmer.

Det finns en trevlig och absurd liten detalj i filmen som refererar till Kieślowskis trilogi Trikoloren. Efter dotterns död får Jurek veta att den avlidna Masia som var musiker hade blivit antagen till Van den Budenmayer-tävlingen. Van den Budenmayer är en fiktig nederländsk 1700-talskompositör vars musik figurerar i Trikoloren. I själva verket var det en polsk filmmusikkompositör, Zbigniew Preisner, som komponerade musiken till Kieślowskis trilogi.

Hur som helst gör Matuszyński en relativt stabil prestation, även om Minghun knappast kommer att få status som den polska filmens stora 2020-talsklassiker. Filmen är intressant och sevärd men inte den bästa som har visats i samband med de polska filmveckorna i Finland de senaste åren. Filmfotografen Kacper Fertacz står för en av de starkaste prestationerna i Minghun och han gör sitt till för att skapa en spöklik stämning för filmens spökbröllop. De mäktigaste scenerna i filmen är visuellt rätt mäktiga även om helheten har sina brister. Ambitionsnivån är dock väldigt hög och om man inte når den högsta höjden i filmen har de som har medverkat i den definitivt försökt sitt yttersta. När det gäller Fertacz kan man säga att han verkligen visar vad han går för i denna rätt speciella och enigmatiska film.

Filmen hade Finlandspremiär i Helsingfors den 7 oktober med textning till engelska och planen är att den ska visas under de polska filmveckorna i Teuva (Kino-Kuva 16.10) och Tavastehus (Kino Tavast-serien, Bio Rex 21.10).

***

Filmrecension: Minghun (2024)

Regi: Jan P. Matuszyński

Manus: Grzegorz Łoszewski

Skådespelare: Natalia Bui, Marcin Dorociński, Ewelina Starejki, Daxing Zhang

Genre: Drama

Speltid: 94 min

Åldersgräns: 16 år