Grunden till föreställningen består av sekelgamla skönlitterära texter från den finlandssvenska modernismens guldålder. Men det är mycket dans och musik i föreställningen. Slätis har låtit sig inspireras av John Cage, Merce Cunningham och Isadora Duncan. Ibland känns det att det är en medveten kaosprincip som styr regin.

Södergrans dikter framförs på ett berörande sätt under föreställningen och sedan är det romanen På Kanaanexpressen av Hagar Olsson som har fungerat som en källtext. Det känns som om Slätis vill förkroppsliga modernismens anda med hjälp av sina mestadels unga skådespelare. Det är väldigt mycket kroppslighet och stor känsloladdning, kanske också patos, som får utlopp under föreställningens gång.

Som teater ska det vara experimentellt och avantgardistiskt. Man vill visa hur Södergran och Olsson lämnade det gamla och invanda bakom sig och ville chockera borgerskapet och utmana vad som uppfattades som god smak på den tiden. Ibland känns det att Olssons modernistiska estetik predikas av skådespelarna, men det är inte så mycket vad som sägs utan hur det framförs.

Det är väldigt mycket improvisation, vilket säkert bidrar till känslan av spretighet. Men det är i så fall så man vill ha det, den röda tråden är skör och det visuella intrycket är viktigare än berättelsen. Koreografin fungerar bra och skådespelarna ser stiliga ut. Det är svårt att bedöma enskilda prestationer eftersom de fungerar som en helhet, men till exempel Antonia Atarah och Alexandra Gustafsson sticker ut med stark scenkarisma.

Pjäsen kan rekommenderas för den som vill se en show där det viktiga är inte vad som händer, allt möjligt kan hända, men hur det hela ser ut och låter. Någon typisk musikal är det inte heller utan närmast en dansteaterföreställning.

Rasande Stillestånd är en produktion som söker sin form. Ibland misslyckas det, ibland lyckas det, precis som det kan vara i en föreställning med mycket improvisation. Det är underhållande, ser imponerande ut och det är något eskapistiskt över det hela. Har man haft en stressig dag kan det vara avkopplande att se på det närmast okontrollerade spektaklet.

Det är en lyckad idé att verkställa konceptet i samarbete med Konstuniversitetets Teaterhögskola. På samma sätt som pjäsen söker sin form, söker de unga skådespelarna sin röst, sina gester och sitt sätt att vara på scen. De har fått en möjlighet till självförverkligande och det gör de med ungdomlig energi, också Stina Engström som är lektor på utbildningsprogrammet för scenkonst. Hon fungerar i takt med de unga förmågorna som en väsentlig del av ensemblen.

Recension: Rasande Stillestånd (Lilla Teatern i samarbete med Konstuniversitetets Teaterhögskola)

FÖRFATTARE: Edith Södergran och Hagar Olsson

KONCEPT OCH REGI: Rasmus Slätis

KOREOGRAF: Karolina Ginman
SCENOGRAF: Fabian Nyberg
LJUSDESIGN: Jyri Suominen
LJUDDESIGN: Niklas Lundström
KOMPOSITÖR OCH MUSIKER: Joonas Leppänen

PÅ SCENEN: Antonia Atarah, Alexandra Gustafsson, Tobias Klemets, Greta Lignell, Sara Pirhonen, Walter Ruokolahti, Linnea Sundblom, alla magisterstuderande vid Konstuniversitetets Teaterhögskola, samt Stina Engström (Konstuniversitetets Teaterhögskola)