När Helloween återförenades med både Michael Kiske och Kai Hansen och släppte det självbetitlade albumet Helloween (2021), markerade det inte bara ett musikaliskt återvändande, utan även en ny början. Med tre sångare i fronten -Kiske, Andi Deris och Hansen – skapades en dynamik som både hyllade och omdefinierade deras historia.

Med Giants & Monsters ställs frågan om gnistan fortfarande brinner och om den kan sätta större lågor till den mytologi Helloween byggt genom åren. Mitt spontana svar är: ja. Helloween 2025 levererar både fräscht och inspirerande material, även om alla låtarna inte imponerar på mig. Albumets öppning med ”Giants on the Run” ger en perfekt balans mellan gamla och nya influenser, medan ”Savior of the World” höjer tempot och låter bandets lekfulla skicklighet från sina bästa tider skina.

När jag fortsätter lyssna på Giants & Monsters tar jag mig vidare till den rockiga ”A Little Is a Little Too Much”, som känns lite för mycket för sitt eget bästa trots sin charmiga melodi. Därefter följer ”We Can Be Gods”, där bandet bjuder på mer klassisk powermetal som smeker mina öron med välbehag.

Tyvärr känner jag inte samma fröjd över några av skivans andra låtar – till exempel den hypersmöriga balladen “Into the Sun” och “This Is Tokyo” som känns som en poplåt i hårdrocksformat. Här känns Helloween mer som halvtrist radiomusik och förstår väl varför de vill göra såna här låtar för att nå ut till en större publik, men personligen spelar jag gärna förbi låtarna i fråga.

Det är först på albumets sista spår, ”Majestic” (med undantaget av den snygga ”Universe [Gravity for Hearts]”), som jag förs tillbaka till den insikten hur bra Helloween kan vara när de är som bäst. Här levererar bandet en innovativ skapelse av första klass, fylld med oväntade svängar och musikalisk djup som får mig att jubla inombords som när jag hörde de första låtarna på skivan.

När det gäller texterna på Giants & Monsters handlar flera av dem om att väcka hjälten inom sig och besegra de monster som lurar längs livets väg. Detta tema är lika självklara inom powermetal som svärd i strid och Helloween blickar tillbaka mot forna tider och upp mot rymden i sina textrader.

Det glädjer mig att gitarristen Kai Hansen är mer inblandad som både låtskrivare och sångare på Giants & Monsters än på förra albumet. Hans närvaro tillför en vild, nästan primitiv energi, som skapar en perfekt balans mot de andra två sångarnas mer polerade röster. Det är som om Hansen är den obändiga stormen som river igenom det välputsade landskapet – en påminnelse om att även i en värld fylld av melodiska höjder behövs det ibland en skärpa som inte räds att riva och slita.

Giants & Monsters rymmer tio låtar och även om variationen i både tempo och stil ibland skapar små konstiga svackor, så känns helheten som en stabil hårdrockskram som man gärna stannar kvar i. Det är ett album som utmanar och överraskar, eller med andra ord – en riktigt bra skiva som stärker Helloweens position som en tidlös kraft i metalvärlden.

Recension: Helloween: Giants & Monsters (Reigning Phoenix Music; 2025)