Pjäsen är skriven av Sixten Lundberg, som också gör rollen som pappan i pjäsen.

Handlingen bygger på att man läser upp delar av brevväxlingen mellan en ung soldat som skickats ut i kriget och de hemmavarande. Både breven från soldaten och från fästmön finns bevarade och också ett brev till en faster och ett mera öppenhjärtigt brev till en god vän. Det brevet skickades med en privat kurir och gick inte genom censuren. Fältpostbreven fick skickas gratis, men då måste man vara beredd på att de lästes av censuren. Paket måste man betala för och man kunde ju inte vara säker på att de faktiskt kom fram till fronten och till rätt person.

Brevskrivaren var en av tre pojkar från byn som skickades ut i kriget. Han var den enda som kom tillbaka. En tanke, som säkert skuldbelagt honom tidvis genom åren. Varför han? Och inte de andra?

De fruktansvärda grymheterna under kriget nämns inte direkt i texten i breven, men de känns hela tiden där bakom, när han skrev om sin starka längtan att det skulle ta slut och han skulle få komma hem igen, till sin käraste och sina kära, till hemmet och till byn.

Pappan, som hör till dem, som aldrig berättat om kriget för barnen eller för någon annan, är till att börja med inte så villig att läsa breven, men efterhand öppnar han sig allt mer och det känns som om han finner tillfredsställelse i att berätta det han kan. Han betonar att det finns mycket, som han aldrig kommer att berätta för någon. De minnena kommer att dö med honom.

Förutom de direkta breven får vi insikt i mycket, som berör kriget och läget hemma under den tiden och om hur illa krigarna behandlades efter hemkomsten, både av staten, arbetsgivare och folk i allmänhet. Man var en andra klassens människa utan värde. Det dröjde många år innan erkännandet och uppskattningen började komma.

Tacket för att man med livet som insats räddat Finland och dess självständighet.

Utan krigarna, som kämpade till det sista de förmådde, skulle vi inte ha haft ett eget Finland, ett eget fosterland.

Säkert var den dåliga behandlingen hemma en av orsakerna till att de flesta ingenting berättade. Det fanns sådana som överlevde kriget, men som sedan tog sitt eget liv.

När inställningarna ändrade och veteranerna blev hedrade, som de hjältar de var, hade ju mången också av naturliga orsaker redan gått ur tiden och fick aldrig uppleva det.

Annat som berörs i pjäsen är den stränga ransoneringen av livsmedel på hemmaplan och att man tog gårdarnas hästar i bruk under kriget. Några av dem kom också tillbaka, men många, de flesta?, inte.

Sixten Lundberg spelar alltså pappans roll och den unga dotterns roll spelas av Alice Olin. Med bravur och i perfekt samklang.

Sista brevet från fronten är en starkt engagerande och berörande pjäs. Ta tillfället i akt och se den. Bestäm dig snabbt och beställ din biljett. Spelperioden är enligt nuvarande plan bara två veckor lång. Biljetter fås från Netticket eller från en timme före vid ingången. Kaffe och läsk och soldathemsmunkar säljs från från Soldathemmets buss.

I samband med teatern kan du passa på att besöka Frontmuseet och titta på samlingarna där. Inte heller de blir en besvikelse.

Recension: Sista brevet från fronten (Hangöudds Frontmuseum)
MANUS Sixten Lundberg
REGI Sixten Lundberg
ARRANGÖRER OCH INITIATIVTAGARE Traditionsföreningen för krigsveteranerna i Västnyland r.f., Krigshistoriska Föreningen i Västnyland r.f.

PÅ SCENEN Sixten Lundberg, Alice Olin