Monologföreställningen Sörjen som blev, baserad på Takanens bok med samma namn från år 2019,  är berättelsen om hennes pappa Timo Takanen. Hur han, som nyligen faderlös fyraåring, skickades  som krigsbarn till Sverige år 1942 – från krigets, sjukdomens och fattigdomens Finland, till ett land där han inledningsvis varken hade ett språk eller en familj att luta sig emot. Framför allt är det  berättelsen om de djupa och långvariga spår som händelsen satte både i honom, den splittrade  familjen hemma i Finland och den nya familj som han med tiden hittade i det nya hemlandet.

Det är en gripande, personlig och långt ifrån svartvit berättelse om identitet och rädsla. Om två  familjer på var sin sida av Östersjön, den ena rädd för att förlora det den äntligen fått – den andra  rädd att aldrig få tillbaka det den förlorat. Om den förlorade sonen i alltings mitt, hans skuldkänslor och dubbla identitet. Timo Takanen återvände hela livet till Finland men flyttade, likt många andra krigsbarn, aldrig tillbaka till hemlandet. Det finska efternamnet och traumat behöll han däremot  livet ut.

När dottern Anna efter hans död gör upp med ärren på Lilla Teaterns scen ligger känslorna och  tårarna nära ytan, både för henne och publiken. Takanen berättar sin familjs historia på ett innerligt, äkta och fängslande sätt. Det personliga tilltalet och den enkla scenografin skapar en tät och intim  känsla, som förstärks av den smarta användningen av sals- och scenljus för att lyfta publiken in och ut ur berättelsen. Den vackra men återhållsamma musiken – Takanen delar endast scenen med en dragspelsmusiker (den här kvällen Niko Kumpuvaara, alternerar med Harri Kuusijärvi) – bidrar också till att vagga publiken i rätt stämning.

Det stora behovet av att få tala ut och berätta skiner ständigt igenom. Då Sverige och Finland kom överens om världshistoriens största barnförflyttning – 80 000 barn förflyttades under krigsåren 1939-45 från Finland – rättfärdigades beslutet och de misslyckade återföreningarna ofta med att ”barn glömmer”. Anna Takanen är ett levande exempel på motsatsen. Själv menar hon att det tar fyra generationer för ett krig att gå ur en familj. Hon är den tredje och trots försöken att glömma, eller åtminstone tiga ihjäl, lever både minnet och traumat kvar.

”Vi ska leva – därför pratar vi inte om Finland”, svarar Timo när Anna frågar honom varför de aldrig talar om hemlandet och traumat som blev.

En föreställning om det osagda

Trots det tunga temat är Sörjen som blev också en berättelse med stor värme och många skratt.  Mycket av humorn bottnar i språkskillnader och identitet: Takanen berättar bland annat om sin egen uppväxt, med finskt efternamn i en helsvensk miljö, och sina erfarenheter av att besöka Finland. Hur svenskar fortfarande ber henne bokstavera sitt namn, medan finländare pedantiskt påpekar att det visst heter Takanen – inte Tack-anen. Rörande och skarpsynt är också hennes skildring av pappa Timos relation till brodern Leevi, som fick stanna i Finland, och den språkbarriär men också den broderskärlek som uppstod mellan dem.

Vissa skämt landar ändå bättre än andra. Stundtals riskerar till och med den något tramsiga humorn i regin att distrahera från den allvarliga och angelägna texten. På sätt och vis understryker det, medvetet eller omedvetet, vår oförmåga att föra en alltigenom allvarlig diskussion om de här  frågorna.

Detsamma gäller för rekvisitan, även om den är kreativ i sin enkelhet. En docka och några vedklabbar är återkommande inslag, som plockas fram och stoppas undan i några enkla förvaringslådor. Fonden utgörs av en askgrå krittavla, där Takanen parallellt med sin berättelse  skriver ner viktiga namn och händelser.

Frågan är ändå om föreställningen inte hade fungerat lika bra i en så kallad ”black box”. Sörjen som blev är nämligen som starkast när Takanen, hennes text och berättelse får stå i centrum – när rekvisitan får ligga kvar i lådan, humorn tar ett steg tillbaka och budskapet tillåts förbli outtalat. Det här är trots allt en föreställning om det osagda, om en tystnad som låter och sätter spår.

Vissa saker, bland annat Timos relation till den stupade pappan, blir nu aningen skrivna på näsan. Det beror säkert också på att föreställningen, ett samarbete med Riksteatern och Östgötateatern, åtminstone delvis är anpassad för en svensk publik. Härnäst åker Takanen och hennes berättelse över Östersjön, till det andra hemlandet, för att berätta om det som hennes pappa inte hade orden att göra för 80 år sedan. Med tanke på samhällsutvecklingen de senaste åren, i en tid när ensamma och utlämnade barn återigen söker trygghet i våra länder, hoppas jag att någon lyssnar.

Recension: Sörjen som blev (Lilla Teatern)

AV OCH MED: Anna Takanen

REGI: Mikaela Hasán
DRAMATURGI: Jani Lohikari & Edward Bromberg
SCENOGRAFI: Heini Maaranen
MASK OCH KOSTYM: Patricia Svajger
LJUSDESIGN: Jyri Suominen
LJUDTEKNIK: Niklas Lundström
MUSIKDRAMATURGI: Harri Kuusijärvi
MUSIKER: Niko Kumpuvaara