Det första som möter publiken på ÅST:s stora scen är Mika Haaranens imponerande scenografi – ambitiös, vemodig och slående vacker. Fonden domineras av en stilfull handmålning, som i dansen med Antti Niitemaas snygga ljusdesign blir en levande påminnelse om den ständigt närvarande naturen. Morbror Vanja anses vara ett av de tidigaste litterära verk som kritiserar människans hänsynslösa utnyttjande av miljön och i ÅST:s uppsättning kryper naturen ständigt närmare inpå karaktärerna och publiken. Höstens antågande får samtidigt en djupare, mer existentialistisk mening, som en symbol för tidens gång och livets förgänglighet. Vad ska vi göra med våra liv och vår kärlek, blir Tjechovs och hans Vanjas stora fråga till eftervärlden.

Vanja (Markus Riuttu) finner trygghet och mening i arbetet: den tunga men meningsfulla sysselsättningen, i väntan på den vila som en gång ska komma. Tillsammans med systerdottern Sonja (Daniela Franzell), sin gamla mor (Monica Nyman) och arbetaren Telegin (Ingemar Raukola) driver han ett borttynande familjegods i en bortglömd del av Ryssland, med lika delar övertygelse och obeslutsamhet. Ett par delvis omålade fönster hänger från den första scenen över handlingen, som en påminnelse om att ingenting någonsin blir helt färdigt eller som planerat – vare sig arbete, människor eller liv.

Det blir extra tydligt då de trygga rutinerna plötsligt rivs upp av Sonjas far, den åldrade professorn Serebrjakov (Jukka Aaltonen), som gör entré i sällskap med sin unga fru Jelena (Amanda Nyman). Professorns självupptagenhet och olyckliga äktenskap blir snart grogrund för turbulens, konflikter och inte mindre än två triangeldraman, då även doktor Astrov (Samuel Karlsson) anländer till godset för att sköta professorns – och sina egna – krämpor. Alkoholen flödar, känslorna svallar och ingenting blir som förut.

Morbror Vanja är en både tragisk och underhållande pjäs, med många lager och möjliga ingångar. Kanske är det därför ÅST:s uppsättning åtminstone inledningsvis känns aningen trevande och spretig. När ensemblen väl hittar rytmen, en bit in i första akten, blir däremot både karaktärerna och Tjechovs frågeställningar plötsligt levande. De tidsenliga kostymerna och perukerna, i kombination med scenografin och den ständiga bakgrundsmusiken, ger känslan av ett kostymdrama och flyttar publiken i både tid och rum tillbaka till Tjechovs Ryssland. Stundtals bryts illusionen av ett något forcerat skådespel, där vissa frågeställningar blir onödigt skrivna på näsan, men för det mesta hittar skådespelarna tillbaka. Särskilt imponerar Raukola som Telegin – en levande påminnelse om tidens klassmotsättningar – samt trion Franzell, Nyman och Karlsson, som i samspelet sinsemellan bjuder på kvällens starkaste stunder.

Överlag är föreställningen, i Tuomo Rämös fina regi, som bäst i den lågmälda detaljrikedomen, när budskapet tillåts förbli outtalat men uppenbart. Mycket sägs mellan raderna, i blickar och små kommentarer, i kostym och dekor. Vanjas slarviga, aldrig helt färdiga utstyrsel står i lika skarp kontrast till professorns propra kläder som Sonjas praktiska klädsel mot styvmodern Jelenas präktiga klänningar. Elektricitetens intåg och en allt mer bortglömd samovar skvallrar om tidens gång och en värld i förändring.

Samtidskopplingen och samhällskritiken är samtidigt uppenbar, inte minst i doktor Astrovs kvalfyllda utläggningar om människans slöseri med naturresurser.

”Kanske de som lever hundra eller tvåhundra år efter oss, kanske kommer de att förakta oss för att vi har levt så korkat och smaklöst. Kanske har de kommit på hur man blir lycklig.”

De orden ekar effektfullt, 124 år efter att de skrevs. Tjechovs Morbror Vanja har mycket att säga den moderna människan och känns som ett klockrent val för ÅST:s återkomst till stora scenen. Trots en viss ojämnhet och ett stundtals lite väl påklistrat budskap gör man under långa stunder också pjäsen rättvisa. Framför allt är det en utmärkt helhet rent visuellt, den känns harmonisk och välgenomtänkt. Kanske ger den också ett par svar på den stora frågan i pjäsens hjärta.

Recension: Morbror Vanja (Åbo Svenska Teater)

AV: Anton Tjechov

REGI OCH BEARBETNING: Tuomo Rämö

SCENOGRAFI OCH KOSTYMER: Mika Haaranen
LJUDDESIGN OCH MUSIK: Hannu Hauta-aho
LJUSDESIGN: Antti Niitemaa
MASKDESIGN: Sabina Segerström

PÅ SCENEN: Markus Riuttu, Daniela Franzell, Jukka Aaltonen, Amanda Nyman, Samuel Karlsson, Monica Nyman, Ingemar Raukola