Yrjö A. Wallinmaa var född 1892 i Tammerfors och han hann inte fylla 51 år när han dödades av partisanerna i Lappland. Fram till 1912 var hans släktnamn Wallenius som han förfinskade till Wallinmaa. Han hade valts till biskop i april 1943 men biskopsvigningen hade varit i Åbo bara ett par veckor före attentatet. En orsak till att biskopen i Uleåborg fick åka till Åbo för ceremonin var ärkebiskopens dåliga hälsa.

Jalovaara löser en historisk gåta när han går igenom materialet som finns om attentatet mot postbilen i Laanila i Enare. Det finns helt enkelt inte belägg för att Sovjetunionen medvetet utsatte biskopen i Uleåborg för ett attentat. Syftet var att terrorisera civilbefolkningen och biskopen råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. Att han dessutom försökte hjälpa andra snarare än att rädda sig själv bidrog antagligen starkt till att försegla hans öde. Jalovaara utgår ifrån att det var en handgranat som dödade biskopen. De övriga dödsoffren i attentatet mot postbilen var chauffören Paavo Nyqvist och två kvinnliga passagerare, Aune Hiltunen från Vasa och Ruth Kjäld från Gamlakarleby.

Jalovaara redogör först för Wallinmaas långa kyrkliga karriär där den ytterst korta tiden efter biskopsvigningen blev till en förbiilande höjdpunkt. Läsaren får veta hur Wallinmaa firade den sista midsommaren och vilka saker som diskuterades i samband med biskopsinspektionen i Pudasjärvi. Wallinmaa var nöjd när han fick höra att ingen församlingsmedlem i Pudasjärvi hade utträtt ur kyrkan eller genomgått en skilsmässa under en period av fem år. Han var ändå orolig när det gällde sedligheten och dryckesvanorna, eftersom krigssituationen inte hade lett till en högre moral, snarare tvärtom.

Wallinmaa talade om forsättningskriget som ett heligt krig där Finland stred mot Sovjetunionen som för honom var Herrens fiende. Ett heligt krig innefattade enligt den tidens uppfattning också en inre kamp för en högre moral. Wallinmaa talade gärna om sedlighetsfrågor utan att vara alltför tydlig vad som var det största problemet. I sin dagbok var han dock tydlig att vad som oroade honom var den kvinnliga befolkningen och deras förhållanden med tyska soldater.

Jalovaara övertygar med sin forskning och skriver om de historiska händelserna på ett medryckande sätt. Den problematiska vapenbrödrarelationen mellan Finland och Nazityskland kommer tydligt fram på många olika sätt. Speciellt landshövdingen i Lapplands län Kaarlo Hillilä, som var vän med Urho Kekkonen, var noga med att inte överlåta alltför mycket av kontrollen från de civila myndigheterna till de tyska militärerna. Han insåg redan 1943 att det skulle bli problematiskt att bli av med de tyska trupperna i Lappland.

Wallinmaas öde skildras som ett dramatiskt mordfall och att döda civila bröt mot krigets lagar. För undertecknad var boken extra spännande att läsa av privata släkthistoriska skäl, på grund av morfaderns berättelse om att ha rest till Petsamo samma dag som attentatet mot biskopen hade inträffat.

Recension: Ville Jalovaara, Piispa Wallinmaan surma (2021); SKS; 235 s.