Den brittiska sångaren och multiinstrumentalisten Jacob Collier uppträdde på ett fullproppat musikhus under veckan. Collier, som härstammar från London, började sin karriär med covers av kända låtar på YouTube och har under ett decennium blivit världskänd för sin otroliga musikaliska förmåga. Han har nu släppt fem studioalbum och befinner sig för tillfället på en världsturné för albumet Djesse Vol. 4, som utkom i februari.

Konsertscenen såg ut som ett vardagsrum publiken skulle känna sig hemma i. Till scenografin hördes det ett antal krukväxter, färggrann belysning och några lampor med skärmar som skulle passa perfekt i en inredning från 50-talet. Med lugn musik i bakgrunden satte jag mig bekvämt i stolen.

Collier slog sönder illusionen av en trygg och lugn konsert på musikhuset med ett abrupt skutt ut på scenen. Barfota och klädd i en överstor vit kragskjorta med nästan aggressivt färggranna byxor tog han tag i uppmärksamheten och riktade den tillbaka mot publiken. Collier är känd för att utnyttja publikens röster till sitt förfogande under sina konserter och genom en enkel interaktiv växelsång förstod man direkt att detta uppträdande inte bara tillhörde Collier själv, utan var något vi alla skulle ta del av.

Collier fortsatte sitt underbart oförutsägbara galenskap genom att påbörja sitt musicerande. Han använde sig av sin skicklighet på piano, gitarr och synt (ibland samtidigt) för att lägga en egen twist på låtar publiken kunde. “Brown-eyed girl” och “Blackbird” förvandlades till en balansgång mellan dramatisk körsång med hela publiken och Colliers akustiska lugn. Han är varken rädd för dissonansfyllda arpeggier eller stora oktavhopp, utan töjer på musikens regler för att skapa otrolig konst.

Mot slutet av konserten lämnade han sina instrument och antog rollen som dirigent, med publiken som sin kör. Genom enkla gester med armarna skapades eufoniska harmonier som ekade i hjärtat. Han sprang omkring på scen, gick upp i läktaren och satt sig i publiken. Han projicerade sin egen kärlek för att leva in sig i musiken på alla andra i rummet, något som liknade ett barndomsminne av allsång vid en lägereld. Trots min bristfälliga sångröst ville jag också sjunga med i “sha la la la la la…” eller “find me somebody to love” tack vare Colliers musikaliska charm.

Ljud- och ljustekniken prickade precis rätt och lyckades alltid följa med Collier för att skapa ett otroligt vackert vansinne. Hoppen mellan hans akustiska solon och allsången förmedlades av varma ljus som riktades mot läktaren. I en längre monolog tackade Collier för sin sista solokonsert innan han fyllde 30 och reflekterade över ett decennium av musikuppträdanden.

Rummets energi nådde sin höjdpunkt då Collier blandade ihop Queens “Somebody to love” och Finlandiahymnen. Med den finska körkulturen runt om sig visade hann musikens brobyggande roll mellan kulturer och människor. Colliers långa avslutande uppträdande bestod av att skapa skogsljud med hjälp av publiken, vilket ledde in i en vacker cover av The Beatles “Blackbird”.

Collier är en popartist som få andra slår i naturlig talang och charm. Hans mest otroliga triumf var kanske ändå att lyckas aktivera en finsk publik för att i över två timmar ta del av ett musikaliskt äventyr.