I Kampen om den svenska jorden skildrar historikerduon omplaceringen av drygt 400 000 flyktingar, mestadels karelare, i det efterkrigstida Finland. Fokus ligger på de finlandssvenska kustområdena och den seglivade myten om att dessa områden skulle ha kommit lindrigare undan – en myt som ännu på 2000-talet har använts som ett sannfinländskt slagträ.

I det ambitiösa verket, som ges ut på både svenska och finska, placerar Roselius och Tepora de stora folkomflyttningarna i ett språkpolitiskt sammanhang. De skildrar föreställningen om “den svenska jorden”; den tidsenliga tanken om att de finlandssvenska kustområdena måste bevaras från finskspråkiga inflyttare, i syfte att trygga det svenska språkets fortlevnad. De skildrar också de äktfinska tendenser som genomsyrade stora delar av mellankrigstidens politik, spreds utanför de politiska kretsarna och bäddade för konflikt då folkomflyttningarna kom igång.

En stor del av boken tar plats i maktens korridorer, med givna huvudpersoner som SFP:s grand old man Ernst von Born och proto-populisten Veikko Vennamo – då ordförande för lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Ur ett finlandssvenskt vänsterperspektiv är dessutom styckena om Finlands svenska arbetarförbunds situation intressanta. Åren efter andra världskriget befann sig FSA i en sits där den svenskspråkiga arbetarbefolkningens och de finlandssvenska herrgårdarnas öden föreföll sammanflätade, åtminstone i den allmänna debatten. Trots det tog både förbundet och den finländska vänstern i allmänhet språkminoritetens parti. Roselius och Tepora skildrar den suddiga, för finlandssvenska sossar så välbekanta, gränsen mellan språk- och klassfråga på ett berömligt sätt.

Statistik och politisk historia blandas ändå med mer personliga berättelser, om och av de människor som direkt påverkades av omplaceringarna. Hoppingivande glimtar av mänsklighet skiner igenom, samtidigt som författarna inte drar sig för att peta hål i den mytomspunna “vinterkrigsandan”. Utan att döma eller ta ställning till rätt och fel skildrar Roselius och Tepora även misstänksamheten, fördomarna och det rena våld som förekom på flera håll – i synnerhet då tillfälliga lösningar hotade bli permanenta.

Myten om att svenskspråkiga var särskilt fientliga, eller att karelarna helt nekades mark i Svenskfinland, krossar författarna däremot på ett förtjänstfullt sätt. Sanningen, som knappast överraskar många finlandssvenskar, är att hela 10 000 karelare placerades på “den svenska jorden” i södra Finland – ytterligare 2000 i Österbotten. För att inte tala om de finlandssvenskar, främst från Hangö och Porkala, som själva tvingades lämna sina hem efter kriget.

Boken kunde på vissa ställen ha mått bra av en något strängare redigering: stundtals känns språket träigt och aningen klumpigt, med långa meningar och upprepningar. Andra stunder är språket både fyndigt och medryckande.

Framför allt är Kampen om den svenska jorden ändå ett välbehövligt tillskott i både den finländska och den finlandssvenska historieskrivningen; ett nytt perspektiv på en gammal tvist, som förhoppningsvis uppmärksammas även på finskt håll. En saklig uppgörelse med en seglivad missuppfattning, i en tid då de senare är vanligare än de förra.

***

Recension: Aapo Roselius & Tuomas Tepora, Kampen om den svenska jorden – Karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940-1950 (2020); Schildts & Söderströms; 335 s.