Det är fråga om ​Lo Kauppis​ uppmärksammade dramatisering, som uruppfördes på scen i Stockholm förra året. I centrum för såväl roman som pjäs står Tova Randers, som på sin 40-års dag våldtas efter en utekväll i Helsingfors. Hon vägrar däremot bli ett offer – istället sätter hon en hämndplan i verket. Hon ska förnedra sin våldtäktsman på samma sätt som han har förnedrat henne. Hon ska våldta honom.

På Lillan förflyttas både åskådaren och berättelsen, som i Kauppis version förlades till ett modernt Stockholm, tillbaka till 1970-talets Helsingfors. Det är ett smart drag, som möjliggör för en mer bokstavlig användning av Tikkanens text och dess tydliga Helsingfors-markörer.

Överlag präglas pjäsen, i ​Sara Gieses​ regi, av en stor respekt för ursprungsmaterialet – både som text och fenomen. Det är en modig föreställning, som i Märta Tikkanens anda inte drar sig för att utmana eller stundtals till och med äckla. Man bör komma ihåg att Tikkanens “sliskiga chockroman”, även om den idag har uppnått kultstatus både i Finland och utomlands, mötte stort motstånd och ren avsky år 1975.

Genom att ständigt våga löpa linan ut, också där andra regissörer skulle – och har – fegat ur, gör Giese romanen rättvisa och kompenserar effektivt för de gånger då budskapet känns lite väl skrivet på näsan. Det är viktigt: 45 år efter att ​Män kan inte våldtas​ för första gången dök upp i bokhyllorna är romanens budskap fortsättningsvis aktuellt.

Visserligen har me too-rörelsen och de senaste årens debatt fört sexuella övergrepp på agendan och visserligen har samhällsreformer sedan 70-talet underlättat livssituationen för många kvinnor. Men strukturerna finns kvar. Därför är ​Män kan inte våldtas​ inte bara berättelsen om en våldtäkt – framför allt är det berättelsen om en kvinna som inser hur hennes 40-åriga liv har präglats och styrts av andra. Av män.

Det är en insidesskildring av ett patriarkalt samhällssystem som tyvärr inte har förändrats särskilt mycket sedan 1975. Som, utöver sexuella övergrepp och diskriminering, tar sig uttryck i tystnadskultur och cementerade könsroller. Dessa utmanar Giese snyggt genom att låta skådespelarna berätta historien könsblint, i enlighet med Tikkanens och romanens vision om att “byta roller för att så småningom avskaffa alla roller”. Ett uppdrag som den lilla ensemblen axlar både skickligt och respektfullt.

Minttu Mustakallio​ briljerar i huvudrollen som Tova, med ett min- och kroppsspråk som gör det outtalade lika självklart som det uttalande. Också ​Ulriikka Heikinheimo​, som dessutom är hjärnan bakom den smidiga koreografin, står för en fin insats medan ​Robert Kock​ övertygar som våldtäktsmannen Martti Wester. Dessutom är ​Alexander Wendelin​, ​Pia Runnakko​ och ​Joachim Wigelius​ stabila i ett antal mindre roller.

Med hjälp av fin ljud- och ljusdesign ger ensemblen, med Mustakallio i spetsen, en både öm och ångestladdad inblick i Tova Randers tanke- och känsloliv. Den lilla scenen har förminskats ytterligare och påminner både till storlek och design mer om en skolåda än om en teaterscen. Stämningen är stundtals klaustrofobisk.

Efter en och en halv timme instängd i Tova Randers huvud svalkar därför vinden på Georgsgatan befriande. Men brottsofferjouren ​RIKUS​ nummer på baksidan av programbladet påminner om att det inte är så lätt för alla.

***

Män kan inte våldtas – Lilla Teatern

SPELTID: 1.5 h utan paus

TEXT: Märta Tikkanen

REGI: Sara Giese

DRAMATISERING: Lo Kauppi och Sara Giese

SCENOGRAFI OCH KOSTYM: Sven Haraldsson

MUSIK: Robert Kock

KOREOGRAFI: Ulriikka Heikinheimo

LJUSDESIGN: Ville Aaltonen

PÅ SCEN: Minttu Mustakallio, Ulriikka Heikinheimo, Robert Kock, Pia Runnakko, Alexander Wendelin, Joachim Wigelius.