Om honom har göteborgaren, f.d. radio- och TV-journalisten Kristina Hedberg, nu verksam på Dagens Nyheter, skrivit en biografi. En biografi som bygger på en långvarig och nära personlig relation med huvudpersonen.

PG – En saga med extra allt är en personligt inkännande och sympatiskt skriven blandning av både biografi och en del saga. Och tidsandan är väl fångad. Inte minst hur mycket före andra näringslivsdirektörer han var och hur väl han gick hem bland bilarbetarna på verkstadsgolvet på Hisingen i Göteborg. Hur otvunget och chosefritt han skötte sina relationer och förhandlingar med bilarbetarnas fackliga företrädare – men även med ledande politiska företrädare i staden och i riket.

Jag hade själv tillfälle att några gånger uppleva det efter att under tidigt 1970-tal ha genomfört en större, sociologisk undersökning av arbetsmiljön på Volvo. Jag skrev några artiklar om den i Arbetet, Göteborgs-Posten och Metallarbetaren. Och sedan blev uppkallad till PG Gyllenhammar för ett personligt samtal om undersökningens slutsatser och vad som kunde göras bättre i bilarbetarnas arbetssituation. Han visade faktiskt ett genuint intresse, alls icke ytligt och spelat som andra, samtida näringslivsdirektörer så ofta visade upp.

Under hans tid som Volvochef – han avgick först 1993 – tillkom bland annat succén med Volvo 240, en driftsäker och trygg ”lådbil” för barnfamiljer och sålde med tiden i uppåt tre miljoner exemplar. Den bottenplattan kom sedan att utvecklas och modifieras i flera senare modeller. Den lite småfjantiga sportbilen P1800 (som Roger Moore i Helgonet m.fl. rattat) lades däremot tidigt ner. Den blev aldrig någon marknadsframgång, trots goda vägegenskaper.

Som koncernchef agerade han ofta framsynt men hade inte alltid sina aktieägare med sig. Volvos samgående med franska Renault 1993 sprack. Och det var sannolikt bra. Däremot inte att det mycket framsynta med norska Statoil 1978-79, där Volvo skulle få tillgång till 40 procent av norska Nordsjöoljan mot att norska staten köpte 40 procent av ägandet i Volvo. En mycket framsynt affär, för djärv för många aktieägare som stoppade det hela. Och därmed gick värden för över 700 miljarder förlorade på grund av aktieägarnas motstånd. Gyllenhammar beskrev det senare som sin största missade möjlighet. Norge behöll därmed hela sitt oljeägande och kunde bygga upp sin jättelika oljefond. Och bli snorrik med den.

Gyllenhammar var också politiskt aktiv, satt i Folkpartiets (Liberalerna) styrelse och var ett tag t.o.m. påtänkt som möjlig partiledare efter färglöse Ola Ullsten. PG ansågs mer publikdragande och han utsågs faktiskt nio år i rad (1985-1993) till Sveriges mest beundrade man.

Hans sista år – efter åren som styrelseproffs i Reuters, Rothschild Europa, Kinnevik m.m. efter Volvoåren – blev lite solkiga. Med nya äktenskap och det sista som dryga 80-åring med en mycket yngre, kanadensisk organisationspsykolog, flytt till Toronlo, Kanada och far till en dotter. Mumma för skvallerpressen – och så även det lite solkiga eftermälet med hans testamente och gravsättningen av hans aska.

Men själv var PG Gyllenhammar ingen nostalgiker. Han hade däremot en stark vilja till förändring – och att se framåt. Och han behöll sin vänskap med många, inräknat Ingvar Carlsson och flera journalister. Också från Kanada innan demensen gjorde det svårare. Han avled i november 2024. En unik näringslivsdirektör med stjärnglans så länge han fanns på scenen i Sverige 1971-93.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Recension: Kristina Hedberg; PG – en saga med extra allt (2026); Mondial; 238 s.