Kultur
6.5.2020 09:12 ・ Uppdaterad: 6.5.2020 09:12
Recension: Samhällstillvänd och existentiell vårdpoesi av Smith
Mycket är bekant men samtidigt känns Nicko Smiths senaste verk – där åldringsvården står i centrum – som en samhällstillvänd nystart i Vasapoetens författarskap, skriver Topi Lappalainen.
Nicko Smith fortsätter att ge ut diktsamlingar på eget förlag i Vasa. I den nyaste diktboken Rollatorgnissel under den järnblå solen har han valt att skriva om åldringsvården. Det är ett väldigt aktuellt tema och på grund av den pågående krissituationen har aktualiteten bara ökat.
I förordet framkommer det att dikterna har vuxit fram när Smith har arbetat inom vården men det intressanta är att han framför allt skriver ur patientens synvinkel. Han har skrivit fina rolldikter där en medelålders poet talar med den döende åldringens röst. Dikterna är verkligen tankeväckande och för med sig frågor om värdig ålderdom och värdig död och om vårdens betydelse i vårt samhälle. Helheten är existentiell snarare än politisk men det är djupa frågor som har sin tyngd i samhället.
Jag läser Rollatorgnissel under den järnblå solen som lyrik om det odelbara människovärdet som omfattar alla, också de ålderstigna och dementa”
Den nya diktsamlingen känns snäppet vassare än föregångaren Tvivel från 2019. Den har enstaka brister och den här tematiken kan alltid utvecklas ytterligare men huvudintrycket är positivt. Diktsamlingen är för det mesta både stram och genomtänkt. Den starkaste invändningen jag har gäller upprepningen av den engelskspråkiga frasen ”DNR (Do not resuscitate)” som upptar hela tre sidor och kunde ha koncentrerats på en sida. Upprepningen är för all del viktig och läsaren ska stanna upp och fundera på vad frasen säger om patientens livsvillkor. Det kan också vara en fördel ur poetens synvinkel att på eget förlag behöver man inte offra sina favoritmaner därför att en kritisk förlagsredaktör vill ha ytterligare stramhet i en redan ganska stram helhet.
På ett sätt är många saker bekanta sedan tidigare men själva konceptet känns ändå som en samhällstillvänd nystart i Smiths författarskap. De som arbetar med åldringsvården förtjänar respekt och en diktsamling om åldringsvården lyfter fram yrkesgruppen och dess insatser. Det finaste är dock att huvudbudskapet är att lyfta fram den respekt som patienten förtjänar. Jag läser Rollatorgnissel under den järnblå solen som lyrik om det odelbara människovärdet som omfattar alla, också de ålderstigna och dementa. Förhoppningsvis ger dikterna tröst till sådana som inte har kunnat besöka sina närmaste i ålderdomshem och vårdanstalter under coronapandemitiden.
Tillbaka till dom vackraste av minnen
bortom plasten, mikromaten
och nuet där vi skyndar förbi varandraEtt rike av medmänsklighet och omtanke
Jag ser Dig”
Recension: Nicko Smith, Rollatorgnissel under den järnblå solen (2020); 66 sidor.
Kommentarer
Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.
Mer om ämnet
Kultur