Sundelin härstammar från Raumo och är uppvuxen bland fotbollen under en tid som juniorlagen kunde ha namn efter engelska klubblag. Redan det egna kvarterslaget kunde alltså leda till en anknytning och identifikation till den engelska fotbollens värld. Bokens titel betyder brittisk fotis men precis som undertiteln specificerar, handlar boken mer eller mindre uteslutande om fotbollen i England.

Många historier förblir oberättade och många viktiga fenomen ytligt belysta. Sundelin har dessutom en ambition att förmedla den engelska fotbollens värld till sådana som är ointresserade av engelsk fotboll men har t ex en partner som är intresserad. Det är kanske så man ska läsa boken, som en lättsam introduktion till den engelska fotbollens värld.

De första kapitlen är absolut lysande och skrivna med stor humor. Ju mer han skriver om brittisk historia och kultur och mindre om själva fotbollen, finns det mersmak att hämta som man kanske inte förväntar sig i en fotbollsbok. Sedan händer det något och jag har svårt att tro att någon ointresserad av fotboll orkar hänga med i mittenpartiet. Mot slutet bollar Sundelin med riktigt intressanta saker som huliganism och damfotboll, så att det uppstår en känsla av att här finns så mycket mer att gräva fram men boken når inte riktigt hela vägen.

Det finns enskilda partier i boken som gör den läsvärd, enskilda fina berättelser och vissa fakta som ofta inte lyfts fram i medierna. Överhuvudtaget är hela relationen mellan fotboll och politik högintressant.

Sundelin kanske inte serverar svar men boken väcker många intressanta frågor. Förlorade Labourledaren och premiärministern Harold Wilson parlamentsvalet 1970 för att han tajmade valet att sammanfalla med de regerande världsmästarna Englands framgång som sedan uteblev? Varför hatade Margaret Thatcher fotboll? I det senare fallet får man bilden att hon antagligen hatade både arbetarklassen, vars sport fotbollen har blivit, och huliganismen, som var som värst under hennes tid som premiärminister. Man kan till och med se en del av huliganismen som ett symtom på det illamående som Thatchers politik väckte i det brittiska samhället. Sundelin kunde ha gått mycket djupare på temat fotboll och politik men vissa av frågorna som uppstår efter läsningen av boken är onekligen intressanta.

Manchester City har blivit ett politiskt verktyg för Förenade Arabemiraten, en kanal för deras mjuka makt, efter att en schejk förvärvade laget 2008. Vet månne alla supportrarna av Manchester United att deras klubblag har postadress på Caymanöarna av skattetekniska skäl? Vad hände när oljemagnaten och oligarken Roman Abramovitj, under en tid Rysslands rikaste person, förvärvade Chelsea 2003? Enligt Sundelins bok fick han felaktig information av en schweizisk bank att Arsenal inte skulle ha varit till salu och sedan kontaktade han Citibank som erbjöd honom en lista bestående av fyra andra lag, av vilka han valde Chelsea.

Om Abramovitj har lämnat spår i den engelska fotbollen, en annan väldigt central mogul har varit Rupert Murdoch. Han förvärvade den vänstervridna tidningen The Sun på 1960-talet, förvandlade det politiska innehållet till populistiskt och satsade hårt på lättklädda damer och fotboll i det övriga innehållet. En mycket intressant milstolpe i den engelska fotbollens historia var när Premier League grundades 1992 och Murdoch gjorde en av sin karriärs största chansningar när han köpte TV-rättigheterna. Han var osäker på om pengarna skulle räcka till men kanske det var hans erfarenhet av The Sun som övertygade honom att fotbollen säljer trots att det hade länge varit krisstämningar kring sporten i England.

Kapitlet om damfotbollen räcker inte riktigt till att ge en heltäckande bild men är ändå läsvärt. De som kan sin fotbollshistoria från 1800-talet vet att den första herrmatchen mellan England och Skottland slutade 0-0. Det är få som vet att motsvarande dammatch slutade 3-0 till Skottland och när lagen möttes igen, fick matchen avbrytas och de fotbollspelande damerna fly den arga mobben. Till 1900-talets fotbollshistoria hör också en period på 50 år med förbudslagstiftning som gällde dammatcherna i Storbritannien. Damfotbollens historia hör ihop inte minst med suffragettrörelsens historia och en av orsakerna för herrarna att förbjuda dammatcherna var att populariteten av vissa av dem var skrämmande hög. Intressant nog kom förbudet efter att kvinnorna hade fått rösträtt, medan under första världskriget hade det ordnats en hel del dammatcher när herrarna drog ut i krig. Feminismens andra våg behövdes för att legalisera den brittiska damfotbollen i början av 1970-talet.

En återkommande fråga i boken är huruvida den engelska fotbollens popularitet i Finland har inneburit ett ointresse för inhemsk fotboll. Sundelin själv säger sig vara allätare och intresset för den ena är inte borta från den andra. Att just engelsk fotboll blev så populärt i Finland är ett nordiskt fenomen och t ex norrmän har varit speciellt ivriga att åka till fotbollsmatcher i England. Att hela världen intresserar sig för den engelska fotbollen efter grundandet av Premier League 1992 handlar om marknadsföringen av TV-rättigheterna och att man har tagit efter NFL i amerikansk fotboll på olika sätt för att få till stånd en show. Men de nordiska länderna visade TV-matcher som de köpte gemensamt långt tidigare och den engelska fotbollen sågs som riktgivande långt tidigare. Annars har det gått väldigt mycket i vågor när man har beundrat just England och var. Unikt högklassigt eller spännande fotboll har det inte handlat om utan det har funnits många andra ligor med hög kvalitet. Men det är något med intresset för brittisk kultur i Norden och också det engelska språkets dominans som har bidragit till populariteten i Norden där många har kunnat engelska innan det har blivit självklart att kunna främmande språk i många andra länder. En viktig sak har varit att man har spelat inhemsk fotboll sommartid och då har man behövt något annat för tipskupongerna vintertid, engelsk fotboll.

Recension: Saku-Pekka Sundelin, Brittifutis – englantilaisen jalkapallon tarina (2020); Tammi; 278 s.