Obetalbart. Visar i ett nötskal det som i svaret både inrymmer klass och självförtroende, liksom skillnaden mellan centrum och periferi. Skillnaden mellan det röda, uppväxtmiljön i arbetarhemmet i Ådalen i Västernorrland hos fosterföräldrarna Iris och Ture Melander. Och det Stockholm där Stefan Löfven sedan många år numera bor och verkar. Svetsaren från Örnsköldsvik som först sedan blev ombudsman och så även förbundsordförande i IF Metall – och så då både partiordförande och statsminister. Just den livsresan från rötterna i Ådalen och den ändå lyckliga barndomen i fosterfamiljen hos Iris och Ture Melander är nog den roligaste läsningen i Stefan Löfvens och medförfattaren Ulrika Knutsons Svetsare och statsminister. Där i uppväxtens Ådalen fångas också bäst det ordkarga och lite kärva i Stefan Löfvens persona.

Som statsminister under sju år 2014-21 hade han, trots ovana vid det “politiska spelet” och så olik en facklig förhandlares, att hantera den ena krisen efter den andra. Ty många blev de: flyktingvågen 2015, terrordådet på Drottninggatan, covidpandemin. De avhandlas alla i tur och ordning i memorarboken. Inte alltid med några djupare lärdomens reflektioner, snarare som något som bara måste hanteras av en i plikt och ansvarstagande skolan förtroendevald person. Genomgången av Löfvens offentliga gärning, som svetsare på Hägglunds, förbundsordförande och som s-politiker, är alls inte ointressant. Men några större nyheter som tidigare inte varit kända kommer minnesboken ändå inte med.

Intressant att ta del av är också uppgörelsen som blev känd som januariavtalet 2020 och som i slutfasen var både bökig och stökig innan den blev klar. En något frusterande centerledare Annie Lööf ska till sist ha pekat på Stefan Löfven och slungat ut anklagelsen: ”Ni är så sossiga”. ”Och det kunde jag ju inte annat än hålla med om”, småler Löfven i sina memoarer. Närmast beröm för en person med Löfvens bakgrund. Konformt med Löfvens personlighet är att han i boken nästan alltid mest har något vänligt och försonande att säga om de flesta han mött i sina olika roller.

Men några undantag finns vad gäller tre personer på den svenska politiska arenan. Dessa tre är: Jimmie Åkesson,Sverigedemokraternas partiledare, näringsministern och Kristdemokraternas ledare Ebba Busch och så Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. De två först nämnda ogillas bland annat för deras mycket uppskruvade och högljutt anklagande retorik under covidkrisen 2020. V-ledaren Dadgostar däremot för att hon med stöd av Sverigedemokraternas röster i riksdagen fällde Löfven och hans regering med en misstroendeförklaring i juni 2021. ”Hon kommer att gå till historien som vänsterledaren som fällde en arbetarregering – med aktiv hjälp av Sverigedemokraterna”, säger han i sina memoarer. Ingen tillfällighet att just dessa tre nämns. En postfascist på högerkanten (Åkesson, SD), en högerpopulist med välsmort munläder som KD-Ebba och en vänsterpolitiker med en del populistiska drag – alla som på olika sätt som politiker är lite av symboler för ett politiskt klimat där populism, högljudd retorik och få hållbara kompromisser och handslag som håller är möjliga att sluta hållbart över tid. Såsom även det politiska klimatet blivit även i Sverige på 2020-talet. Men personliga lärdomar och reflektioner utifrån dessa erfarenheter kunde man kanske önskat sig mera av i hans bok.

Men det som ändå gör Svetsare och statsminister läsvärd nog ändå främst de glimtar av personlig biografi som den lite kärva och ordkarga Stefan Löfven släpper fram i boken. “Jag hade en lycklig uppväxt”, som han själv konstaterar och annat liknande är nog till en del medförfattaren Ulrika Knutsons förtjänst skulle jag tro.

Löfvens ungdom och bildningsväg i tonåren är intressant läsning. Detta med den amerikanska journalisten Leo Hubermans klassiska Människans rikedomar – introduktion till den historiska materialismen, liksom hur Löfven slukade Ulf Lundells generationsroman Jack, läst hela sex gånger av honom – och så ungdomsårens “artistiska uppenbarelse”, David Bowie. Intressant läsning. Just Lundells Jack, knappast någon “arbetarlitteratur”, är en väl gestaltad berättelse om en ung mans försök att snarare flykt på Gotlandsfärjan från det alltför trygga, lite småtrista folkhemmet. Detta i sällskap med Bob Dylan och en skrivmaskin. En något krokig väg till den trygga “gråsosse” Stefan Löfven sedan blev som partiledare och statsminister.

Själv hade jag gärna läst lite med om just denna hans lyckliga uppväxt, liksom lite mer om vilka lärdomar som åren som partiledare och statsminister gett honom – och som kanske även går att föra vidare till andra efterföljare.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Recension: Stefan Löfven & Ulrika Knutson; Svetsare och statsminister (2024); Bokförlaget Atlas; 276 s.