Att satsa på teater om handboll passar som hand i handske just i Åbo, känt för Åbo IFK och där många fortfarande minns den kortvariga framgångssaga som HC Dennis var.

I och med att handbollen är något av Svenskfinlands nationalsport, har en teaterpjäs om just den sporten ett helt annat kulturellt symbolvärde än en pjäs om någon annan sport. Det skulle kanske funka lika bra med fotboll, innebandy eller ishockey men just på den här scenen är handbollen en fullträff.

Det märks från första stund hur ivrigt de flesta i publiken reagerar på den rätt interaktiva pjäsen. Majoriteten av publiken är nämligen hemma från första stund, ungefär som på hemmaarena av deras favoritlag i handboll. Den här pjäsen skulle man tro att verkligen berör handbollsspelare och -tränare, föreningsentusiaster i handboll, handbollsföräldrar och alla som älskar att gå på en handbollsmatch. Det är den stämningen regissören Hallveig Kristín Eiríksdóttir försöker frammana och lyckas med det.

Om nästan hela publiken är på hemmaplan, känns handbollspjäsen för ABL:s recensent som att vara på bortaplan. Den helsingforsbördiga recensenten har nog någon gång spelat handboll i skolan, sett någon gång handboll på TV men tyvärr undrat att gör man inte mål alltför ofta för att det där skulle vara roligt att titta på i längden? Ja, till och med har man haft en kompis som har spelat för Dicken som junior men ändå inga egna upplevelser av en handbollsläktare. Det är alltså annorlunda att se en pjäs om handboll om man aldrig har upplevt stämningen bland publiken i en handbollsmatch.

Det är självfallet inte handbollen som sport man ska recensera här utan teaterpjäsen som är rolig, berörande och innovativ. Men just den saken att inte vara en handbollsmänska gör att det tar tid att komma in i pjäsen, att man behöver komma över det att nästan alla andra tycks älska pjäsen redan innan den första repliken har yttrats för att de har sett den där handbollen före pjäsens början och tänker att snart börjar det hända saker.

Det är en väldigt publikfriande idé att sätta upp en pjäs om handboll i Åbo och därför behöver regissören inte ty sig till särskilt billiga knep för att underhålla publiken. Tvärtom är pjäsen väldigt djup, filosofisk och experimentell. Skådespelarna får improvisera rätt mycket och stundvis får publiken delta mer intensivt än vad fallet brukar vara just på den här scenen. Konceptet är lyckat och också recensenten kommer in i stämningen, långsamt glider man in i handbollens värld.

Handbollens storhet tematiseras på ett fint sätt i en drömaktig scen där den personifierade döden som spelas av Julia Korander kommer att hämta en man vars liv har varit en stor framgångssaga som spelas av Samuel Karlsson. Det ögonblick då Döden antar en handbollsutmaning är så absurt och roligt att det är bara att ge sig och acceptera att handbollen trots allt kanske är större än döden. Vem vet, kanske vågar man sig på en handbollsmatch en dag efter att ha sett den här teaterpjäsen och när man lite tänker efter, skulle sådana finnas helt nära att beskåda. Och pjäsen, den skulle säkert göra succé också i Helsingfors.

Regissören kan utan vidare sin sak. En utgångspunkt för pjäsen är att Hallveig Kristín Eiríksdóttir slutade spela handboll som junior och började fundera vad fick henne att göra det. Pjäsen är egentligen ursprungligen ett konstnärligt lärdomsprov från Teaterhögskolan. En intressant dimension med teater om handboll är att just den sporten förenar nordbor på ett unikt sätt. Den handlar om en sport som är populär i precis alla fem länder i Norden och skulle därmed kunna ha en framtid också utanför Finlands gränser. I början av pjäsen uppmärksammas mycket riktigt sportens danska grundare Holger Nielsen. Pjäsen förmedlar därmed kunskap om handbollens historia på ett underhållande sätt.

Skådespelarprestationerna är genomgående stabila. Julia Korander får många av de roligaste replikerna i och med att få gestalta en dålig förlorare är väldigt tacksamt i det här sammanhanget. En annan som utmärker sig är Jerry Wahlforss som handbollstränare. Att träna är en avgörande aspekt i vilken sport som helst och att till exempel avskeda en spelare är en svår uppgift, och idrottens känslomässiga aspekter lyfts fram. Samuel Karlsson har mycket central roller pjäsen igenom och han får verkligen ge allt för att visa hur mångsidig han är som skådespelare. Daniela Franzell och Ingemar Raukola är man van vid att se i rätt dominerande roller i ÅST:s olika uppsättningar men här är de framförallt stabila delar av ett välfungerande lag.

Samtidigt som Förlorarna överlag är ambitiöst som skådespel, är scenografin imponerande i sig. Riku Suvitie står för pjäsens scenografi, kostymdesign och videodesign på ett sätt som bådar gott och det samma kan sägas om Tuuli Kainulainens ljuddesign. För regissören är pjäsen hennes konstnärliga lärdomsprov i regi, för scenografen hans motsvarande lärdomsprov i scenografi och för ljuddesignern hennes lärdomsprov i ljuddesign. Det är bara att gratulera alla tre och Åbo Svenska Teater för att den här pjäsen har valts till teaterns repertoar.

Recension: Förlorarna (Åbo Svenska Teater)

REGI OCH KONCEPT: Hallveig Kristín Eiríksdóttir
FÖRESTÄLLNINGSDRAMATURG: Per Ehrström
SCENOGRAFI, KOSTYMDESIGN, VIDEODESIGN: Riku Suvitie
LJUDDESIGN, MUSIKARRANGEMANG: Tuuli Kainulainen
LJUSDESIGN: Antti Niitemaa
MASKDESIGN: Sarianna Sormunen
VIDEOMATERIAL: Samuel Karlsson, Ingemar Raukola

PÅ SCENEN
Skådespelarna: Daniela Franzell, Samuel Karlsson, Julia Korander, Ingemar Raukola, Jerry Wahlforss
Teaterteknikerna: Niklas Grönholm, Jussi Kalliokorpi, Svante Kotilainen, Sarianna Sormunen