Maria Turtschaninoff har gjort bejublad debut med sin första roman för vuxna – också om hennes tidigare ungdomsromaner talar till en bred publik i olika åldrar. Åtminstone den här vuxna mannen satt uppe en hel julnatt och sträckläste Finlandiavinnaren Maresi: Krönikor från Röda klostret (2014), den jul han gav boken i julklapp till sin 13-åriga dotter. Handlingen fängslade. Men framförallt var det språket som trollband och trampade upp nya stigar i ett igenvuxet känslolandskap.

Detsamma händer när jag läser vuxendebuten Arvejord. Jag tvingar mig själv att lägga ner boken emellanåt. Redan i första kapitlet inser jag att det här är ett universum som jag inte vill lämna. Anar att det kanske är en värld som inte kommer att lämna mig i första taget. Författarjaget Anna, klart besläktad med Turtschaninoff själv, är plötsligt äldst i sin släkt. Mamma Eva-Stina är död, sista burken av hennes hemkokade lingonsylt är uppäten. Och nu är det dottern som ska förvalta den fiktiva gården Nevabacka – jorden hon ärvde och mossen den gröna. En bit av den österbottniska jorden som funnits i släkten sen 1600-talet. En främmande plats, utan speciellt känslovärde för henne, som aldrig har bott eller ens firat sina barndomssomrar där. Med sig har hon moderns urna som ska ner i fädernejorden – och en hel del frågor utan svar. Inte minst om tillhörighet och identitet, när livskartan ritats om.

Boken börjar med en dikt som övergår i poetisk prosa, som stundvis för tankarna till Susanne Ringell. På vindlande ord förs vi fram genom tiden, generation för generation, börjande med soldaten Matts Mattsson Rask som i slutet av 1600-talet flyttar från den västra rikshalvan till den östra. Där har han utlovats en bit jord, som tack för trogen tjänst. Han tar sig namnet Matts Mattsson Nevabacka och lägger grunden till den gård som Anna ärver nästan 400 år senare. Ibland är Turtschaninoffs språk så vackert att jag måste ta paus och högläsa meningen en gång till. Ibland undrar jag om det rentav förtar något – om orden liksom står i vägen för själva handlingen. Men kommer varje gång fram till att de inte gör det. Att det bara är att åka med och njuta.

Turtschaninoff har som vanligt gjort sin research. Det gäller språket som förändras med tiden. Det är beskrivningen av vardagen genom seklerna – av kläder och mat, sjukdomar och farsoter, tomtar och troll, kyrkans tröst och förtryck. Och inte minst naturen, som är bokens huvudperson. Som står där majestätisk i sin artrikedom, oberörd av människornas sorger och glädjeämnen. Jorden som äger oss, också om vi gärna inbillar oss det motsatta. Det är skiftningarna mellan årstiderna och tydligt målade tavlor av vackra och vardagliga vyer. Det är bildande, det väcker min nyfikenhet. Jag googlar på skogsrenar och skillnaden mellan mosse och träsk, på olika sorters vilda orkidéer i Finland förr och nu. Ibland för det tankarna till Topelius eller Lagerlöf, som också de bildade genom att inspirera. Just Topelius, men också konstnärinnan Ellen Thesleff och Hedvig Sohlberg, direktör för lärarseminariet i Ekenäs, flimrar förbi och ger autenticitet.

Tidens framfart är sömlös och först otydlig, snart tydligare med lite mera perspektiv. När ryssarna härjar i Österbotten på 1710-talet kallas det bara kriget. En generation senare talas det om ofreden. Ännu en generation senare refereras det till som den stora ofreden, som vi känner den i dag. Ganska osentimentalt i det skedet. För också det gör perspektivet med oss. Tappar bort det som en gång var ett nu, på liv och död.

Mest uppskattar jag kapitlet om kaplanen som byggde sig ett lönnpörte vid Nevabackas mosse under 1700-talet för att hålla sig gömd och undgå döden och som på kuppen förlorar sin tro. Generation för generation blir han allt mera bortglömd. Till sist refereras han till som en gubbe som sägs ha bott där någon gång. Och kapitlet om Alina, med lärardrömmar, som bodde på gården i slutet av 1800-talet. Det kapitlet består av en lång rad brev som skrivs av Alina, till vännen Charlotte i Helsingfors. Vi får aldrig läsa hennes svar, bara ana dem i Alinas följande brev, som är sprängfyllda av den klassiska längtan bort – och hem. Sämst fungerar Arvejord i kapitlet som utspelar sig på 1960-talet, när författarjagets mamma Eva-Stina firar sina barndomssomrar på gården. Kapitlet består av hennes dagboksanteckningar från en sommar. Skrivet på ett ganska förnumstigt språk som för tankarna till flickböcker från 1940-talet. Jag betvivlar inte för en sekund att det är ett medvetet stilgrepp. Men i mina ögon faller det ur och skapar distans, som gör att texten inte riktigt griper tag. Kanske det också är tiden och personerna som ligger för nära nutid?

Å andra sidan slutar boken i ett djupt berörande nu. Där Turtschaninoff lägger de sista bitarna i det pussel som är Arvejord. De sista av sina bitar. För där finns en del ihåligheter att fylla med dina egna. Din släkt och din historia. Arvejord blir för mig en interaktiv läsupplevelse och resa inåt till det som är min berättelse. Kärnan och ihåligheterna – och frågorna – i den.

Recension: Maria Turtschaninoff; Arvejord (2022); Förlaget; 371 s.